Av ordet hage ’inhägnad’, i böjningsformen haga, som finlandssvenska liksom nordsvenska dialekter har normaliserat som grundform. Hellberg 1987:172. Namnet är vanligt och har getts olika innebörder.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
hage Ordet hage ingår i ett mycket stort antal ägonamn; Gunilla Harling-Kranck uppger antalet finlandssvenska hagar till ca 6 800. I formen Haga betecknar ordet byar och egendomar både i svenska bygder och det inre av Finland samt i Sverige. Som hemmansnamn upptar Karsten sex fall av Haga i svenska Österbotten och dessutom ett par Haka(la), som sannolikt utgår från det svenska ordet. Godset Haga i Janakkala i södra Tavastland ansluter sig till Hakoisten linna, en fornborg och föregångare till Tavastehus som försvars- och förvaltningscentrum i Tavastland. Andra liknande fall, bl.a. vid Vanhalinna i Lundo nära Åbo, har gett anledning till tanken att Haga åsyftat jord som reserverats för underhållet av fästningsbesättningar och i en senare tid kungsgårdar. En utförlig diskussion förs av Arthur Nordén i Namn och bygd 1929, och C.J. Gardberg återkommer till uppslaget (1993:22). Flera ortnamnsforskare har ställt sig skeptiska till en generell innebörd av det slaget och stannar för att betydelsen ’inhägnat område’ eller någon gång ’stängsel’ är vad man allmänt taget kan räkna med (Granlund 1956:144, Hellberg 1987:172). Det är säkert så, att någon genomgående specialinnebörd hos Haga-namnen inte kan fastställas. Men det är också ganska uppenbart att Haga är ett vandrande namn som har tagits i bruk kanske mindre på grund av dess innebörd än på grund av dess prydande egenskaper. På annat sätt kan den stereotypa formen knappast förklaras. Den obestämda formen på fsv. -a tillhör dialekterna i Finland och norra Sverige.
Hellberg, Lars, 1987: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Studier i nordisk filologi 68. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 541. Helsingfors.
Hagha 1438
Hagaby 1545