Har härletts dels från nordiskt *Fluhja ’fly’, varav fi. Lohja, som återlånats till svenskan som Lojo (Karsten 1922:60), dels från fi. lohi ’lax’ (Hakulinen 1941:109). Många bebyggelsenamn på -ia utgår från personnamn. Beträffande ljudutvecklingen se Pojo. Till typen erinrar namnet om många andra personnamn som fått ortnamnsfunktion (Iniö, Qvidja o.s.v.). Suomalainen paikannimikirja ger fler möjligheter, såsom lohja ’stor, oföretagsam person’, ’slitet redskap’, ’gammal båt’ och erinrar om att Lojo förekommer också i östra Finland.
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Hakulinen, Lauri, 1941, 1946: Suomen kielen rakenne ja kehitys. I–II. Helsinki.
Suomalainen paikannimikirja, 2007. Redaktörer: Sirkka Paikkala, Eeva-Liisa Stenhammar, Pirjo Mikkonen, Ritva Liisa Pitkänen, Peter Slotte. Karttakeskus. Kotimaisten kielten tutkimuskeskus, nr 146. Helsinki.
Karsten, T. E., 1922: Ortnamnens vittnesbörd. I: Det svenska Finland. 2:1, s. 45–78, Helsingfors.