En lång diskussion har förts om de åländska namnen på -öda, som består ytterligare av bynamnen Syllöda, Sonröda, Tängsöda och Ödkarby, alla i Saltvik. Till namngruppen har anslutits även ett par ägonamn som Björnöda, Dragöda. Flera olika tolkningar har presenterats för elementet -öd(e): 1) ’vad på färdväg’(Modéer 1936, Ahlbäck 1952, av urnord. *wo–þia), 2) ’vadäng, översvämmad strandäng, grundvatten vid strand’ (Hellberg 1987), 3) ’ödegård, odling som lämnats öde’ (Huldén 1981a, urnord. *auþia). Tänkbart är att något namn på -ed sekundärt har anslutits till gruppen (Dragöda, Kurt Zilliacus). Lättast är det obestridligen att hitta paralleller till förklaring nr 3. Fl. i namnet Långbergsöda har dels uppfattats som ett personnamn (*Langabun i vilket bun = ben, Hellberg 1987:299), dels som naturnamn *Långbotten, syftande på en långsträckt vik (Huldén 1981). En Magnus Langabeen uppträder som köpvittne i Sund redan 1397 (Hausen 1928:15), varför omvägen över bun måhända är överflödig.
öda Några åländska bynamn innehåller elementet -öda, främst Långbergsöda, Sonröda, Syllöda, Tängsöda, Ödkarby. Namngruppen har varit föremål för en lång vetenskaplig diskussion. Freudenthal satte namnen i samband med Uppsala öd, vars senare led har innebörden ’stor egendom’ (1868). Modéer förklarade dem utgående från ett urnordiskt *wo–þia ’vad’ (1936), en teori som omfattades av Ahlbäck (1952). Denne avvägde några av de landhalsar som i forntiden kan ha fungerat som vad och fann med ledning av landhöjningen att namnen kunde dateras till århundradena före år 1000. Senare har Hellberg modifierat Modéers etymologi genom att anta betydelsen ’vadäng, översvämmad strandäng’ i stället för det tidigare antagna ’vad på färdled’. Huldén utgår från ett annat ord, nämligen öde < urnordiskt *auþia och menar att fråga har varit om odlingar eller gårdar som blivit öde. Tanken får stöd av att öde i denna betydelse förekommer i yngre norrländska ortnamn, medan några säkra paralleller till vadteorin inte har kunnat uppvisas på svenskt språkområde. Av intresse är även de finska namnen på autio eller autia ’ödegård, ödehemman’ o.d. (Lönnrot), ett lånord från nordiskt språk, i Kallenautio m.fl. (Huldén 1981a). I något fall kan namngruppen ha utvidgats genom att den dragit till sig namn på -ed(e), t.ex. Dragöda (Kurt Zilliacus).
Huldén, Lars, 1981a: De åländska namnen på -öda. I: Namn och bygd 69, s. 89–96.
Modéer, Ivar, 1936: Färdvägar och sjömärken vid Nordens kuster. Uppsala.
Ahlbäck, Olav, 1952: Några åländska ortnamn från järnåldern. I: Corolla archæologica in honorem C.A. Nordman.
Hellberg, Lars, 1987: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Studier i nordisk filologi 68. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 541. Helsingfors.
Hausen, Greta, 1928: Tillnamn på Åland. Deras former och förekomst till år 1600. Studier i nordisk filologi XVIII:6.