Fl. personnamn (Rodgher, Rödgher?, jfr Thors 1959). Eller ryss, jfr Ryssböle, knappast från ris (Hellberg 1987).
gester Det finns ett tiotal bynamn med fl. Gester- i södra Finland. Fl. avser ’person(er) från Gästrikland’. Namntypen har börjat kallas särnamn. Hit hör också namn med fl. Dalkarl-, Hälsing-, och åtminstone en del av namnen med fl. Lapp-, Finn-, Ryss-. Särnamnen betecknar bebyggelser där utifrån komna har slagit sig ned. Hellberg 1987:66 f.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Hellberg, Lars, 1987: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Studier i nordisk filologi 68. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 541. Helsingfors.
Rosszöö
Rösszö 1537
Rysszöö 1539
Ryssböle Saltvik