Fl. är mansnamnet Gudhmar (Thors 1959:39). Med hänsyn till de s-lösa skrivningarna och uttalet har man också tänkt sig ett *Gumma-arva-backa ’Gummes arvinges backe’. Gumme av Gudhmund eller Gudhmar. Brenner 1936b:176.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
arv Fem byar och socknen Bromarv i västra Nyland och Finby i Åboland har namn som slutar på -arv med innebörden ’egendom som tagits i arv’. Namntypen förekommer också i Dalarna, Uppland och Hälsingland, ofta i bestämd form -arvet. Måhända har namnen, såsom Harry Ståhl menar, ursprungligen avsett nyodlingar som gått i arv efter odlaren, vars namn regelmässigt bildar förleden. Ståhl 1941.
backa De finlandssvenska dialekterna har flera betydelser för backe: ’moränkulle, vägbacke, strandvall, gårdsplan, jordytan, marken’, samt med specialisering av den förstnämnda betydelsen ’gård, gårdsklunga’ (mer eller mindre högt belägen i förhållande till omgivningen). Det finns över 8 000 upptecknade finlandssvenska namn innehållande elemenet backe (Valtavuo-Pfeifer 1998:48). Grundbetydelsen antas vara ’(fast) upphöjning, kulle’. Som slutled i bynamn förekommer ordet 80 gånger, därav inte mindre än 74 i Nyland, men bara en gång på Åland. Typen är vanlig som hemmansnamn och gårdsnamn i Österbotten. Karsten 1923:246 f. De österbottniska gårdsbackarna jämte ägor är ofta av nyländsk bystorlek. Formen på -a är den väntade i de dialekter som har generaliserat de svaga maskulinernas form i kasus genitiv, dativ och ackusativ. Också som enledat namn uppträder Backa. Svenska riksspråket bevarar nominativformen backe.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Brenner, Alf, 1936a, 1936b: Ingå, Fagervik, Degerby. En västnyländsk bygdekrönika sammanställd av Alf Brenner under medverkan av Sven Andersson, Nils Cleve, L. Oscar Kjällström och A.W. Rancken. I-II. Ekenäs.
Gudmarsbacka 1527 *
Gummarbacke 1532
Gummarbacka 1549