De äldsta skrivningarna visar ingen diftong i början av namnet. Det har antagits att diftongiseringen har framkallats av slutdelen -ois, genom ett slags fjärrassimilation. Ett liknande namn är Askola i Lojo; det kan finnas ett bebyggelsehistoriskt samband mellan byarna. De finska namnen av samma typ är många och de torde innehålla ett personnamn Aska, Asko, som i sin tur är inlånat från lågtyskan. Uusi suomalainen nimikirja: Askola. Många finska ortnamn på vokal eller -nen har i svenskan fått ett avslutande -s.
-s Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Askos 1520
Askusby 1540
Askogh 1546
Askas 1552
Askois 1567