Namnet antas ursprungligen ha åsyftat en djupt inskuren vik, som tavasterna i tiden nyttjat vid handelsfärder till kusten. Dess namn antas ha varit *Pitkälaksi, varav den nutida formen genom ombildning, sedan bebyggelse uppkommit, som associerat till bebyggelsenamn (Ritva Liisa Pitkänen). Något stöd för tolkningen ger inte de äldre beläggen, av vilka en del låter förmoda att den första vokalen ursprungligen har varit lång. Anthoni menar att namnet liksom Störsvik erinrar om ”spärranordningar” vid hamnen (1970:146). Tillnamnet Pik vore en minst lika trolig utgångspunkt. Se Pikis.
-la, -lä Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.
Anthoni, Eric, 1970: Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 442. Helsingfors.
Piikkala by 1476
Pickala 1494
Pidkala ca 1500
Pijckala 1540
Pitkol 1541
Pikis Pikis