Namn med sl. by har oftast personnamnsförled, och någon annan möjlighet kan man knappast räkna med här, trots teorier om ett ursprungligt forsnamn bildat till verbet styrja ’väsnas, bråka’. Mansnamnet är förmodligen Styrbjörn, som har förkortats i bynamnet. Samma mansnamn kan också ligga bakom kortnamnet Stubbe i namnet Stubby. Under medeltiden är det dock påträffat endast på Åland (Thors 1959:86).
by Den vanligaste slutleden i det finlandssvenska bynamnsmaterialet är -by med ca 520 belägg. Namn av det slaget förekommer i alla delar av området, men klart störst är antalet i Nyland (330). Den är vanlig i Sverige, speciellt i Mälarlandskapen, men förekommer i hela Norden och i av nordbor koloniserade områden i England och Normandie. Det är alltså fråga om ett gammalt namnelement, som har varit i fullt bruk under vikingatiden och möjligen långt tidigare. Å andra sidan är ordet och namnelementet levande ännu i dag. De verkligt gamla namnen har ofta natursyftande förled: Åby, Dalby, Sundby. Sådana namn är inte vanliga i Finland, där förleden ofta är personsyftande, vilket har bedömts som ett medeltidsdrag. Ordets centrala betydelse är ’bebyggelse med en eller flera gårdar’. Enligt Hellberg får de äldsta namnen antas ha syftat på ängsmark av något slag. Någon sådan betydelse är inte aktuell för de finländska namnens del. Det är fullt möjligt att, såsom Granlund framhållit, namnelementet hos oss sekundärt fogats till ursprungligen enledade namn såsom Näs, Berg o.s.v.. Uttalsformerna står ofta i bestämd form, särskilt i Österbotten. Hellquist 1918, Hellberg 1950:146 f., Granlund 1956:157 f., Ståhl 1970, Hellberg 1987:59 ff., Holm 1987, Pamp 1988:38 ff.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Störsby 1472 *
Storby 1529
Störby 1529
Störssby 1537
Stubby Sjundeå