Oitans Esbo, Nyland

Av ett finskt mansnamn Oitti som har varit spritt i Tavastland och Nyland. Den finska namnformen med suffixet -la är troligen äldst, och sl. böle en svensk ersättning för suffixet (fogad till en genitivform av personnamnet) liksom på sätt och vis även ans. Granlund 1965: 114.

-ans, -as Bland de finlandssvenska bynamnen slutar ett trettiotal på -ans och 17 på -as: Mejlans, Snettans, Kuritans; Toras, Myras. Liknande namn har också många hemman och gårdar. Typen på -ans är vanligast i västra Nyland. En utveckling -ans > -as har i många fall ägt rum. Men många namn har säkert direkt bildats med -as. Genitivändelsen -s har kommit att bli en beteckning för bebyggelser när den fogats till husbondsnamn, tillnamn eller andra personbeteckningar och senare också till naturnamn, om platserna bebyggts. Bakom typen på -ans ligger husbonds- eller andra namn som i den bestämda grundformen slutat på -an. De västnyländska namnen har behandlats utförligt av Granlund 1965 med sidoblick även på namnskicket i Stockholm i äldre tid (tillnamn som Bergen) som kanske varit mönsterbildande. Se -s.

böle Också ordet böle hör till de vanliga namnlederna, ensamt eller som slutled. Böle-namn förekommer i alla landskap, i Österbotten dock bara upp till Vasatrakten. Allt som allt har 345 bynamn innehållande böle registrerats. Namn av detta slag är också utbredda i delar av Sverige, Norge och Danmark. Den ursprungliga betydelsen hos ordet, en avledning av bol, anses vara ’nyodling’, men tidigt har det också kommit att beteckna bebyggelser som uppstått på nyodlad utmark. Mycket ofta har namnen på -böle en personbetecknande förled. Enledat Böle förekommer 25 gånger som bynamn. Namntypen har sannolikt tagits i bruk efter vikingatiden. I Finland hör namnen troligen till 1300- och 1400-talens skapelser, men kan vara yngre. Thors 1953b, Ståhl 1970:92, Hellberg 1987:102 ff., Holm 1987, Pamp 1988:53 f.

-la, -lä Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.

Granlund, Åke, 1965: En västnyländsk namntyp. I: Folkmålsstudier XIX, s. 27–136. Helsingfors.

Backby, Basans, Bemböle, Bengtsby, Biskopsby, Björnvik, Bodom, Bolarskog, Böle, Bölsby, Börcke, Braskens, Bredvik, Dåvitsby, Distby, Esbo, Esbogård, Espaby, Fantsby, Finnå, Finnvik bol, Forsbacka, Frisans, Frisbacka, Gäddvik, Gammelgård, Gloms, Gräsa, Gudsbacka, Gumböle, Gunnars, Hagalund, Haldensböle, Hemtans, Ingvalsby, Kaitans, Källbolstad, Källstrand, Kärr, Karvasbacka, Kilo, Klobbskog, Kockby, Köklax, Konungsböle, Kurtby, Kvarnby, Kvisbacka, Kyrkbacka, Lahnus, Lövkulla, Luk, Mäkkylä, Mankans, Mankby, Mårtensby, Mattby, Moisö, Morby, Mulby, Myntböle, Niemis, Noux, Numby, Nupurböle, Nyby, Oitans, Olarsby, Otnäs, Prästgården, Rilax, Rödskog, Rytteböle, Seutby, Skogby, Skrakaby, Smedsby, Snettans, Söderskog, Södrik, Sökö, Sommarö, Sötby, Sperrings, Stensvik, Storhoplax, Svinö, Tackskog, Träskända, Träskby, Urberga, Vällskog, Vemonsböle, Vitsby

Oijttila 1549

Oijtaböle 1552

Oijtthela 1554