Skrivningar med -r börjar uppträda i slutet av 1600-talet. Namnets finska form Tullisaari står närmare de gamla skrivningarna. Namnet avsåg en holme väster om Degerö, som den växt samman med på grund av landhöjningen. Enligt Westman ingår här ordet tull (1935:371); ”Holmen ligger vid inloppet till Helsingfors gamla hamn”.
holm, holma De finlandssvenska dialekterna känner både holm m. och holma m. Vid Finlands kuster har upptecknats ca 5 500 namn med dessa efterleder. Holmarna tycks i regel ha varit ekonomiskt intressanta genom att de är skogbeväxta och erbjuder möjligheter till bete och höbärgning. Bägge ordformerna ingår också i bynamn, formen på -a endast i Ålandsområdet (Asterholma m.fl.), där också möjligheten av pluralt -a finns. De flesta av de 42 bynamnen av detta slag finns i den sydvästra skärgården. Efterleden -holm har varit populär i givna namn på slott och gårdar, vilket avspeglas också i en del av det finlandssvenska materialet. Zilliacus 1989:37 ff., Mattisson 1986.
Westman, Ivar, 1935, 1940: Nyländska önamn. I-II. Folkmålsstudier III, i: Folkmålsstudier VII, s. 1–120.
Tulo holm 1550
Tulholma 1555
Tulholm 1558
Finska: Tullisaari
Degerö Helsinge