Fl. anses vara fi. äimä ’syl, grov nål’ och avse likhet eller möjligen binamn på person. Ordet är inte ovanligt som fl. i finska ortnamn. Sl. är salo ’skogklädd ö’. Granlund 1972:318, Ritva Liisa Pitkänen.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Granlund, Åke, 1972: Uudenmaan asuttaminen paikannimien valossa. I: Nimikirja, s. 313–321. Kalevalaseuran vuosikirja 52. Helsinki, Porvoo.
Emesall 1531 *
Emmesal öö 1545
Emsall 1547
Empsala 1555
Emsalön 1557
Eimsall 1566