En svensk härledning har prövats: fl. genitiv av mun ’mynning’, sl. mo ’sandhed’ m.m. Karsten 1921:492, Thors 1983b:583. Högst osannolikt med tanke på den österbottniska namntypologin i övrigt. Sannolikt är sl. fi. maa ’större ö’, och fl. personsyftande. Bakom fl. Munnis - kan ligga ett mansnamn *Munni, kanske av ett nordiskt namn på -mund. Jfr Uusi suomalainen nimikirja: Munne. Definitiv tolkning saknas.
mo De flesta av inemot 30 bynamn som slutar på -mo är av finskt ursprung och deras sl. är i regel fi. maa ’land, (större) ö’, vars långa a-ljud regelmässigt skall övergå till å under fornsvensk tid. Till typen hör Eugmo, Innamo, Karkmo o.s.v.. och också många skärgårdsnamn som inte har blivit bynamn i Österbotten, Åboland och Nyland. Zilliacus 1989:50, Naert 1995:162. Några av namnen på -mo hör dock hemma bland namn på -o, d.v.s. är personnamnsformer som börjat fungera som ortnamn. Också det svenska ordet mo ’sandig mark’ eller dylikt anses ingå i ett 40-tal finlandssvenska ortnamn.Valtavuo-Pfeifer 1998:122, LEX.
Karsten, T.E., 1921, 1923: Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. I-II. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 155, 171. Helsingfors.
Thors, Carl-Eric, 1983b: Ortnamnsskicket i svenska Österbotten. I: Svenska Österbottens historia IV, s. 561–588. Utgiven av Svenska Österbottens Landskapsförbund. Vasa.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Munsmo 1543
Munsmo by 1548
Munnismo 1548
Munnesmå 1556
Munsmå 1571