Har i allmänhet tolkats som fi. *Vehkasalo ’missne-ön’. Karsten hänvisar även till ett bynamn Väkkärä i Eurajoki. Skrivningarna med -er kan dock förklaras utifrån ett uttal *vekä-, som föregått bortfallet av slutvokalen i fl. En härledning från *Väkisalo har också prövats (väki ’folk’), bl.a. Huldén 1952:143 med hänv., Åkerblom 1972:10. Det kunde då vara fråga om en motsvarighet till Härön i norra delen av Vexalalandet. Det är dock säkert olika namn. Slutligen kan hänvisas till ett karelskt tillnamn Väkevä ’stark’ (Uusi suomalainen nimikirja). Fl. måste tydligen tills vidare förbli otolkad.
-la, -lä Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.
Åkerblom, Bror, 1972: Munsala sockens historia. Vasa.
Huldén, Lars, 1952: Ortnamnen i Munsala. I: Studier i nordisk filologi 40-41.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Wexall 1544
Wexal 1546
Veckersall
Vekersall 1556
Wächersall 1562