Rödsö låg ännu på 1700-talet på en ö, och sl. är säkerligen ordet ö. Fl. är oklar, men av s-formen torde man kunna sluta sig till att den är personbetecknande. Formellt kan ett tillnamn Röd väl komma i fråga; det är inte ovanligt i Norden. Snarare kanske dock mansnamnet Rodhger, Rödhger, som är väl belagt i västra Finland. Thors 1959:77. I detta kunde också den finska formen Rouila ha sitt ursprung (Rouilaby 1567, 1570).
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Rödzöö 1543
Rödzöö by 1548
Rossöö 1548
Rödzö 1571