Möjligen av Rikard jte suffixet -la, så Saxén med tvekan 1905:166. Meri finner tolkningen ljudhistoriskt oantaglig och hänvisar till ett liknande estniskt oxnamn (1943:142), en lösning som verkar föga tilltalande. Vahtola hänvisar till ett fty. Rigant, Richant (1983:277).
-la, -lä Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.
Vahtola, Jouko, 1983: En gammal germansk invandring i Finland i bynamnens belysning. I: Historisk tidskrift för Finland.
Saxén, Ralf, 1905: Språkliga bidrag till den svenska bosättningens historia i Finland. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Utg. Finska Vetenskaps-Societeten. H 63. Helsingfors.
Meri, Arvo (senare Lopmeri, J.A.), 1943: Vanhan Vehmaan kihlakunnan pitäjien ja kylien nimet. I. Entisten Laitilan, Lapin ja Uudenkirkon pitäjien nimet. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 220. Helsinki.
Rikandila 1811 jb
Finska: Rikantila