Med stöd av äldre belägg konstaterar Waldenström att fl. är ordet killing. (2010:37 f.). Fi. Kiilholma.
holm, holma De finlandssvenska dialekterna känner både holm m. och holma m. Vid Finlands kuster har upptecknats ca 5 500 namn med dessa efterleder. Holmarna tycks i regel ha varit ekonomiskt intressanta genom att de är skogbeväxta och erbjuder möjligheter till bete och höbärgning. Bägge ordformerna ingår också i bynamn, formen på -a endast i Ålandsområdet (Asterholma m.fl.), där också möjligheten av pluralt -a finns. De flesta av de 42 bynamnen av detta slag finns i den sydvästra skärgården. Efterleden -holm har varit populär i givna namn på slott och gårdar, vilket avspeglas också i en del av det finlandssvenska materialet. Zilliacus 1989:37 ff., Mattisson 1986.
kil Ordet kil har en innebörd som kan passa i olika sammanhang, också i ortnamn. Det förekommer som för- och efterled och även ensamt i formen Kila såsom bynamn. Som jämförelse se ändelsen -a. Det betecknar kilformiga lokaler, främst vikar och sund, men också åkrar och andra skiften. Landhöjningen har gjort att kilformiga vikar har kunnat odlas upp med bibehållet namn. Harling-Kranck 1990:276 ff. o. hänv.
Waldenström, Stellan, 2010: Norrmarks och Påmarks svenska ortnamn och bebyggelsehistoria. Svenska Kulturfonden i Björneborg. Pori.
Kihlholm 1811
Finska: Kiilholma