Fi. Raisio. Förhållandet mellan den svenska och den finska formen erinrar om Pemar - Paimio. Någon övertygande etymologi föreligger inte. Man får anta att namnet från början har haft diftong och att denna substituerats på olika sätt i svenskan och finskan. Måhända är namnet från början utländskt, kanske ett tyskt personnamn. Det finns en mängd sådana på Reis- med olika härledningar (bl.a. Zacharias). Jfr Gottschald 1954:486. Jfr också van Resen i Stockholm (Sthlms stadsböcker). Ett liknande förslag har Vahtola (1983:272).
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Gottschald, Max, 1954: Deutsche Namenkunde. Unsere Familiennamen nach ihrer Entstehung und Bedeutung. Dritte vermehrte Auflage, besorgt von Eduard Brotführer. München.
Vahtola, Jouko, 1983: En gammal germansk invandring i Finland i bynamnens belysning. I: Historisk tidskrift för Finland.
Finska: Raisio