Fi. Laitila. Namnet har ansetts innehålla ett germanskt personnamn, identiskt med fsv. Ledhe, med flera varianter i finskan. Saxén 1905:114, Uusi suomalainen nimikirja: Laitinen. Personnamnet har ansetts höra samman med substantivet led ’väg’ eller adjektivet led ’svår, ond’, bägge med gammal diftong. Beträffande växlingen sv. -e-, fi. -ai- jfr Pemar och Reso. Om personnamnet se Gottschald 402, Danmarks gamle Personnavne II 2:670.
-la, -lä Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.
Danmarks gamle Personnavne. Utg. av Gunnar Knudsen, Marius Kristensen o. Rikard Hornby. I, 1-2 Fornavne 1936–48. II, 1-2, Tilnavne, 1949–64. Köbenhavn.
Gottschald, Max, 1954: Deutsche Namenkunde. Unsere Familiennamen nach ihrer Entstehung und Bedeutung. Dritte vermehrte Auflage, besorgt von Eduard Brotführer. München.
Saxén, Ralf, 1905: Språkliga bidrag till den svenska bosättningens historia i Finland. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Utg. Finska Vetenskaps-Societeten. H 63. Helsingfors.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.