Det svenska och det finska namnet anses höra ihop, möjligen så att sl. -skog ersatts med bebyggelsesuffixet -la i finskan (eller tvärtom). Klaukka är väl hur som helst en finsk form av helgonnamnet Nikolaus, liksom även Klaus, Klavus, Klåvus i svenskan. Diftongen au har i svensk dialekt ofta utvecklats till öu (Wessman 1956:234).
-la, -lä Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.
skog Till den västra delen av Nyland och närliggande del av Åboland hör bynamn på -skog: Antskog, Rödskog, Vällskog m.fl., sammanlagt 28. Deras förled är ofta personsyftande. I några fall finns det ett finskt namn i bakgrunden (Sjöskog). Namnen på -skog gäller byar med ett mer perifert läge än byar med namn på -by och -böle. De anses erinra om svenskt utmarksbruk, och det finns kanske ett samband mellan den svenska termen och den finska ”miehenmetsä” (metsä ’skog’). Orrman 1987 och hänvisningar, Valtavuo-Pfeifer 1998:112 f.
Wessman, V.E.V., 1956: Främmande inflytelser i de finlandssvenska folkmålen. I. Finska inflytelser (komplettering av Ralf Saxéns Finska lånord i östsvenska dialekter). Folkmålsstudier 17-18. Helsingfors.
Klöckeskoogh 1527 *
Klockskoby 1540
Klöckeskoby 1544
Finska: Klaukkala