Namnforskningen, onomastiken, har utvecklat en omfattande terminologi, som bara till en liten del har kommit till användning i detta arbete, eftersom det är riktat även till allmänheten. Nedanstående förteckning över termer, brukade inom namnforskningen och grammatiken, upptar förvisso många ord som är bekanta för de flesta, men en lista över termer och innebörder har ansetts önskvärd. Att namnforskarna under tidernas lopp har brukat skiftande termer avspeglas i framställningen. Vissa med namnmaterialet nära förbundna begrepp kommenteras i avsnittet Vanliga namnelement.
| ackusativ | Se kasus. |
| apokope | bortfall av slutvokal ( kasta > kast ). |
| artiklar | markerar bestämd och obestämd form hos substantiven. Obestämda artikeln en, ett är inte att vänta i ortnamn, inte heller bestämda fristående artikeln den, det , dial. han, hon, he där. Däremot har många ortnamn bestämd slutartikel: Stormossen, Sandviken, Högberget. Det är huvudledens ordtyp och genus som bestämmer artikelns form. Flertalet bynamn saknar artikel, åtminstone i skrift. Artikellösheten är lätt förståelig i namn av främmande ursprung ( Sarvlax ) och namn i ursprunglig pluralform eller bildade med olika avledningsändelser ( Norrsunda, Drombom, Mejlans, Glims ). Bebyggelsenamn behandlas i regel som neutra vare sig de har eller saknar artikel: det vackra Helsingfors , det moderna Kaskö, det blomstrande Sandviken (ett samhälle), men den djupa Sandviken (en vik). |
| aspiration | ett h -liknande ljud efter vissa konsonanter ( k, t, p ). I de finlandssvenska dialekterna är dessa konsonater i regel oaspirerade. Aspiration kan förekomma och har förekommit även framför konsonanter ( hk, hp ). Det kallas preaspiration. |
| assimilation | när ett språkljud påverkas av ett annat till större likhet med det påverkande eller sammanfall med detta. |
| avledning | ord som bildas genom tillägg av ett suffix, ett osjälvständigt språkelement, till ett annat ord. Kyrklig är en avledning av kyrka. I forntiden bildades många ortnamn genom avledning. I det finlandssvenska bynamnsmaterialet förekommer suffix som - s och - om , ursprungligen kasusändelser. Se kapitlet Vanliga namnelement. |
| bebyggelsenamn | namn på orter som är eller har varit bebyggda och bebodda av människor. Bebyggelsenamnen kan vara primära , d.v.s. bildade i samband med bebyggandet ( Nyby , många namn på - kulla, -näs m.fl.), eller sekundära , d.v.s. att de från början har betecknat en naturlokal ( Sandviken ) men övergått till att beteckna den bebyggelse som har uppstått där. |
| belägg | (Äldre) belägg är skrivformer av namn i olika slag av äldre handlingar och på gamla kartor. Det kan vara fråga om originalhandlingar eller avskrifter. De senare är mindre värdefulla för forskaren. |
| bestämd form | Se artiklar. |
| binamn | en underkategori av tillnamn. |
| dativ | Se kasus. |
| diftong | en kombination av två vokalljud. Diftongerna ei, öy, öu ( stein ’sten’, röyr ’rör’, öur ’ör’) är urgamla i språket, andra har tillkommit senare, t.ex. ståor < stor. De gamla diftonger-na påträffas inte längre på Åland och de blir sällsyntare också i Nyland, utom östra delen. |
| diminutiv | förminskande namnform, särskilt av personnamn. De diminutiva namnen kan bildas med särskilda ändelser. En sådan är t.ex. -ke i lågtyskan, motsvarande - chen i högtyskan. Diminutiva personnamn är ofta smeknamn. |
| efterled | användes förr och används av många forskare fortfarande i samma betydelse som slutled, huvudled. |
| epexeges | tillägg av ett förklarande namnled till ett ursprungligt ortnamn. Ett Näs kan i handlingarna bli Näsby som senare accepteras som huvudform. |
| etymologi | härledning, rekonstruktion, av ett ortnamn från en ursprunglig form, förklaring, tolkning. |
| femininum | hon-genus, se genus. |
| fornhögtyska | ett språkstadium som representerar en ä. form av tyska, ca 750–1100. |
| fornsvenska | delas i flera perioder: runsvenska från 800-t. till början av 1200-t., äldre fornsvenska till slutet av 1300-talet, yngre fornsvenska fram till reformationen. Därefter talar man om nysvenska. |
| förled | den första, underordnade delen av ett sammansatt ortnamn, t.ex. Stor- i Storby. Jfr slutled och huvudled. |
| förmjukning | en nordskandinavisk dialektföreteelse. Konsonanterna k och g övergår till tje - och j-, dje -ljud framför främre vokal ( e, i, y, ö ) i både tryckstark och trycksvag ställning: bootjin, mytji, skoojin, hoddji, veddjin m.m. (boken, mycket, skogen, huggit, väggen). |
| genitiv | Se kasus. |
| genus | Fornspråket hade tre genus: maskulinum , femininum och neutrum. Tregenussystemet fortlever i de finlandssvenska dialekterna, med många och allt fler undantag, bl.a. genom inverkan från högsvenskan. De maskulina substantiven kan ersättas med han , de feminina med hon , de neutrala med det ( he ). Om ortnamns genus se artiklar. |
| huvudled | i sammansatta namn vanligen den sista, överordnade delen, t.ex. - by i Storby Osammansatta namn som Böle kan sägas bestå bara av en huvudled. Det finns ortnamn som saknar huvudled, såsom Bak Träsket, Bakpå Sundet, där begreppet ’mark’ e. d. kan anses underförstått. Jfr slutled, efterled. |
| hypokorism | familjär, oftast tvåstavig form av personnamn: Lasse av Lars , Jocke av Johan o.s.v. Oftare än om hypokoristiska former talas i detta arbete om kortformer. Sådana är utomordentligt vanliga även i äldre tid. |
| inbyggarnamn | Se inkolentnamn. |
| inkolentnamn | inbyggarnamn, såsom korsungar ’de som bor i Korsnäs’. |
| kameral | som har att göra med statsfinanserna, skatteindrivning m.m. |
| kasus | Fornsvenskan hade fyra kasus, som krävde växlande former hos substantiv, adjektiv och pronomen beroende på sammanhanget. Nominativ var subjektets kasus , genitiv angav tillhörighet och krävdes efter vissa prepositioner ( till ), dativ efter många prepositioner, ackusativ var objektets kasus. I nordliga svenska dialekter tycks ackusativen i många fall ha övertagit nominativens funktion och blivit substantivets grundform. Genitiven hade i fornsvenskan flera olika ändelser. Ändelsen -s lever kvar i nutida språk och har sedan länge även använts som avledningsändelse för bebyggelsenamn. |
| konsonant | medljud, b, d, g, l, m, s o.s.v., som i motsats till vokaler inte ensamma kan bilda ord. |
| kortnamn | korta former av personnamn. Finskan förkortade radikalt de kristna personnamnen: Gregorius blev Reko , Theodoros Teuvo o.s.v. Men också av de germanska och fornsvenska tvådelade namnen förkommer många förkortade svenska former: Gumme av Gudmund , Sibbe av Sighbiorn o.s.v. Kortnamn betecknas även som hypokoristiska. |
| labial | språkljud som bildas under medverkan av läpparna ( m, b, p, y ). Andra ljud kan labialiseras, när t.ex. i > y. Motsatsen är delabialisering ( y > i m.fl.). |
| lågtyska | den tyska som talas i nordligare delar av Tyskland. |
| maskulinum | Se genus. |
| medellågtyska | lågtyskan från ca 1100 till reformationen. |
| muljering | konsonant ( l, n ) uttalad med ett inslag av j- ljud. |
| naturnamn | tidigare brukad term för namn på lokaler som inte bebyggts eller uppodlats. Jfr bebyggelsenamn , terrängnamn, skärgårdsnamn, ägonamn. |
| neutrum | Se genus. |
| nominativ | Se kasus. |
| numerus | Svenskan har två numerus, singularis och pluralis, ental och flertal. Formerna häst, hästen är singularis, hästar, hästarna pluralis. |
| odlingsnamn | Se ägonamn. |
| ortodoxa namn | Den grekisk-ortodoxa kyrkan har sin egen helgonkalender, vilket har lett till att det karelska personnamnsskicket skiljer sig från västligare trakters. På grund av tidigt karelskt inflytande västerut till Bottniska viken, återfinns vissa ortodoxa personnamn i det österbottniska bynamnsmaterialet. |
| parallell | En förklaring av ett ortnamn blir trovärdigare om man kan visa på paralleller, d.v.s. andra liknande namnbildningar. Att finna paralleller är viktigt för en ortnamnsforskare. Namn är sällan helt unika. |
| pejorativ | nedsättande, om namnformer som vittnar om en nedvärderande inställning hos namnbrukaren. |
| personnamn | namn på personer: mansnamn, kvinnonamn, tillnamn, binamn, släktnamn. Se även kortnamn och hypokorismer. I bynamnsmaterialet ingår personnamn av bibliskt, nordiskt, finskt, tyskt, grekiskt, latinskt ursprung. De ursprungliga formerna är ofta starkt omvandlade under vandringen genom olika språk. |
| pluralis | Se numerus. |
| preaspiration | Se aspiration. |
| primär | Termerna primär och sekundär används i olika sammanhang. Man talar t.ex. om primära och sekundära bebyggelsenamn. Primärnamn kallar många forskare även ortnamn som ingår som led i ett annat namn. Kumo kan sägas vara primärnamn i förhållande till sekundärnamnet Kumo älv. Ortnamn kan också ha primär eller sekundär syftning. Kaskö syftade primärt på en ö, sekundärt på en stad. |
| rekonstruktion | återförande av ett nutida namn på en ursprunglig form, som samtidigt är en förklaring av namnet. Jfr etymologi. |
| sekundär | Se primär. |
| singularis | Se numerus. |
| skärgårdsnamn | namn på öar, holmar, grund ovan eller under vattnet, fiskeställen, vikar, sund etc. Jfr Kurt Zilliacus Skärgårdsnamn (1989). |
| slutled | används i detta arbete om den sista, överordnade delen av ett sammansatt ortnamn, t.ex. - by i Storby. I samma mening används i ortnamnslitteraturen även huvudled och efterled. |
| släktnamn | Genom en särskild lag (23 december 1920) stadgades att alla finländska medborgare skulle ha ett släktnamn. Men många hade redan tidigare fått eller lagt sig till med ett sådant: soldater, sjömän, skolelever, studenter, ämbetsmän, hantverkare. En ingående studie över släktnamnens tillkomst i en landsortskommun är Marianne Blomqvists avhandling Från tillnamn till släktnamn i österbottnisk allmogemiljö (1988). Namnlagen reviderades och kompletterades i Finland 1991. |
| stavelselängd | Dialekterna har långstaviga och kortstaviga ord och även överlång stavelse förekommer. Skillnaden är utomordentligt viktig för ljudutvecklingen. Stavelselängden beräknas från och med en vokal till början av nästa. Om vokalen är lång är stavelsen lång. Diftongerna uppfattas som långa. Om vokalen är kort och följs av kort konsonant är stavelsen kort. Är vokalen kort men följd av lång konsonant eller flera konsonanter är stavelsen lång. Kortstaviga är i (många) dialekter m-ås-a ’mosse’, f-or-o ’fura’, n-et ’nät’, j-ytj-o ’gyttja’ (om tje -ljudet är kort), långstaviga åå ’å’, str-ööm , sk-oog , h-olm-e. |
| substitution | när ett språkljud ersätts, substitueras med ett annat, såsom ofta sker, om ord och namn lånas från ett språk till ett annat. Ett finskt lahti ’vik’ kan bli lakt i svensk dialekt , huhta ’sved’ hukta. Också vokaler och diftonger substitueras på det låntagande språkets villkor. |
| suffix | Se avledning. |
| svag böjning, form | har substantiv av tvåstavig typ på vokal, såsom backe, mosse, rödsla, grynna. De flesta är maskuliner och femininer. I nordliga svenska dialekter har inte nominativen utan den andra böjningsformen i singularis blivit grundform: backa, mossa, rödslo, grynno. Motsats stark böjning. |
| särnamn | namn som i fl. innehåller en hänsyftning på den plats som invånarna har kommit från: Gästerby (Gästrikland), Önningby (Öland), Tjusterby ( Tjust i Småland) o.s.v. |
| territoriella namn | används som benämning på namn som syftar på officiellt avgränsade områden, såsom byar, kommuner, län. |
| tillnamn | namn som en person kan bära utöver individnamnet, dopnamnet. Ett tillnamn är tämligen fast anknutet till individnamnet och kan ärvas av efterkommande. Binamn, t.ex. yrkesbeteckningar, och öknamn, avseende lyten m.m., är väl i regel mindre bestående. I de finlandssvenska bygderna tog man länge tillnamn efter gården som man bodde på. Bytte man hemgård, bytte man också tillnamn. När Finland i början av 1920-talet fick en tillnamnslag, hade ändå många lagt sig till med ett tillnamn, vanligen kallat släktnamn. I östra Finland är tillnamnet sedan mycket länge släktens namn, inte i första hand gårdens. I Österbotten finns flera bynamn som går tillbaka på savolaxiska släktnamn. |
| terrängnamn | även naturnamn , namn på mossar, skogar, berg, sjöar, åar, mark som inte är odlad. |
| uppkallelse | Orter uppkallas ofta efter andra orter. Det finns många Stockholm i Finland, likaså är Amerika vanligt bland smånamnen. Inflyttare tar ofta ortnamn med sig från sin förra hemort. Byar som säsongvis brukat områden långt hem-ifrån åsyftas i bruksområdets namn. Ett sådant namnpar anses t.ex. Tavastkyro bilda med Stor- och Lillkyro , Merikart med Karttu. |
| urgermanska | den språkform från vilken urnordiskan började avlägsna sig omkr. 200 e. Kr. |
| urnordiska | den föregångare till de nutida nordiska språken, isländska, färöiska, norska, danska och svenska, som existerade ungefär 200–800 e. Kr. |
| vokal | självljud: a, e, i, o, u, y, å, ä, ö. |
| ägonamn | namn på åkrar, ängar, hagar, odlade marker, som ägs av någon enskild eller av en gemenskap, såsom en by eller flera gårdar. Om de odlade markernas namn ( odlingsnamnen ) handlar Gunilla Harling-Krancks avhandling Namn på åkrar, ängar och hagar (1990). |
Förkortningar som förkommer i alla slag av svensk text tas inte upp. Förkortade former av namn på källskrifter skall sökas i litteraturförteckningen. Många förkortningar svarar mot flera ordformer i texten. Förkortade och utskrivna former växlar allt efter sammanhanget i framställningen.
| a.a. | anfört arbete | |
| ack. | kasus ackusativ, se Facktermer | |
| adj. | adjektiv | |
| bet. | betydelse, betydelsen | |
| dat. | dativ, se Facktermer | |
| dial. | dialektalt, dialekterna | |
| disk. | diskussion | |
| f. | följande sida, t.ex. s.10 f. = sidan 10 och den följande | |
| f. | efter substantiv = genus femininum, se Facktermer | |
| f.d. | före detta | |
| ff. | följande sidor | |
| fi. | finskt, finskans, finska | |
| finl.sv. | finlandssvenskt | |
| fl. | förled, se Facktermer | |
| fng | fjärding; socknarna var delade i fjärdingar, som omfattade flera byar. | |
| frf. | framför | |
| fsv. | fornsvenskt, fornsvenskans, se Facktermer | |
| fty. | forntyskt, forntyska | |
| fvn. | fornvästnordiskt, fornvästnordiska, d.v.s. det språk som brukades i de gamla isländska | handskrifterna. |
| föreg. | föregående | |
| gen. | genitiv, se Facktermer | |
| germ. | germansk | |
| hänv. | hänvisning, hänvisningar | |
| isl. | isländskt, isländskans | |
| jb | jordeboken | |
| jfr | jämför, används om tilläggssynpunkter står att få i det arbete som det hänvisas till | |
| lat. | latin, latinets | |
| lty. | lågtyskt, lågtyskan, se Facktermer | |
| m. | genus maskulinum, se Facktermer | |
| mlty. | medellågtyskan, se Facktermer | |
| n. | genus neutrum, se Facktermer | |
| nom. | kasus nominativ, se Facktermer | |
| NV | nordväst, nordvästra | |
| o. likn. | och liknande | |
| plur. | pluralis, pluralt, se numerus under Facktermer | |
| prep. | preposition, prepositionen | |
| sing. | singularis, se numerus under Facktermer | |
| sl. | senare led, slutled i ortnamn, se Facktermer | |
| subst. | substantiv, substantivet | |
| SV | sydväst | |
| sv. | svenskt, svenskans | |
| t. | talet, t.ex. i 1500-t. | |
| urgerm. | urgermanskt, urgermanskan, se Facktermer | |
| urnord. | urnordiskt, urnordiskan, se Facktermer | |
| urspr. | ursprungligt | |
| v. | verb | |
| ä. | äldre |
