LARS HULDÉN material av Nina Martola, Kurt Zilliacus, Ritva Liisa Pitkänen m.fl.
Finlandssvenska bebyggelsenamn
Namn på landskap, kommuner och byar i Finland av svenskt ursprung eller med särskild svensk form.
LARS HULDÉN material av Nina Martola, Kurt Zilliacus, Ritva Liisa Pitkänen m.fl.
Namn på landskap, kommuner och byar i Finland av svenskt ursprung eller med särskild svensk form.
Av ordet ed(e) ’landtunga’, ofta syftande på ställen där man dragit båtar över land. Detta ställe var det enda landhindret i det vattenstråk som tidigare förenade Pickalaviken med Esboviken (Qvist 1911:162). Edis innehades på 1300-talet av Padis kloster (Nummelin 1930b:560). Formen på -s har namnet fått efter mönstret av en del andra bynamn och många hemmansnamn.
Ungefärligt läge
Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.