Beskrivning

Av ordet ed(e) ’landtunga’, ofta syftande på ställen där man dragit båtar över land. Detta ställe var det enda landhindret i det vattenstråk som tidigare förenade Pickalaviken med Esboviken (Qvist 1911:162). Edis innehades på 1300-talet av Padis kloster (Nummelin 1930b:560). Formen på -s har namnet fått efter mönstret av en del andra bynamn och många hemmansnamn.

Namnelement

-s Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.

Källor

Nummelin, Arvid, 1930b: Korta hemmanshistoriker. I: Jansson, Algot..., s. 547–672.

Qvist, Johannes, 1911: Västra Nyland. Naturbeskrivning och historia. Utgiven under medverkan av Hans Hausen. Nyland VIII. Helsingfors.

Äldre belägg

Edessby 1539

Edhett 1540

Eijdetth 1544

Edet 1550

Ungefärligt läge på bebyggelsenamns- eller kommunnivå.