Den nutida formen, som har anor från 1500-talets slut, är tydligen resultatet av något slags omstöpning i anslutning till ordet skytt eller släktnamnet Skytte. De äldre skrivformerna kan tolkas som en genitivform av sked f. ’mat- eller vävsked’ eller snarare skede n. ’rågång m.m.’.
kulla Ordet kulle hör till de svaga maskulinerna som i finlandssvenska dialekter har förallmänligat formen på -a. Som efterled i bynamn uppträder -kulla drygt 50 gånger i de södra landskapen, men saknas i Österbotten, där det dock är vanligt i gårdsnamn (Karsten 1921:622). Ordet ingår också i naturnamn, oftast i bestämd form. I många fall är gårdsnamnen säkerligen givna av jordägarna själva, och efterleden får betraktas som en yttring av namnmodet. Då bostäder ju gärna placeras på kullar är namnvalet sakligt sett väl motiverat. Jfr Valtavuo-Pfeifer 1998:54. En speciell bakgrund till vissa åländska namn av detta slag, sammansatta eller osammansatta, har Hellberg velat se i förekomsten av gravkullar från forntiden (1967:166 f). Totala antalet upptecknade namn innehållande ordet kulle är omkring 1 600 (LEX).
Skedekulla 1540
Skeijdekulla 1544
Skytkulla 1588
Skyttkulla 1589