Fi. Lieto. Forskarna har alltifrån Saxén (1905:65) ansett namnet bildat av ordet lund m. Thors 1972:11. Fortelius går på samma linje, men antar att det namn som har gett den nutida formen är sammansatt med sl. å. Beläggen ger inget starkt stöd för tolkningen. Man kan också tänka sig att en uppkommen normalform *Lunda har böjts som svagt femininum i gen. etc. och att böjningsformen har normaliserats eller snarare att en plural dativ ligger bakom den nutida formen (jfr -om). Det finska namnet Lieto har kombinerats med liete ’uppslammad mark’, en förklaring som enligt Fortelius går väl samman med hans tolkning av det svenska namnet. Vahtola anför också här ett passande forntyskt personnamn. (Liahto m.fl., 1983:270).
lund Ordet lund ingår i några bynamn och flera namn på hemman och egendomar. Det hör till de vandrande namnlederna och har inte nödvändigtvis avseende på lundartad natur. Ordet ingår väl även i namnet Lundo i Åbotrakten. Tämligen nybildade namn med sl. -lund åsyftar ofta stora gårdar, villor jämte omgivning m.m. Förleden är gärna ett personnamn: Loviselund.
-om Dativens ändelse i pluralis -om har kommit att kvarstå i en del ortnamn, som ofta föregåtts av preposition. I östra Nyland är namnen så vanliga att de får betraktas som regelbundna avledningar till inbyggarnamn. Gislom, Drombom, Eskilom o.s.v. Antalet bynamn på -om är i materialet 38, av vilka 28 i Nyland. På Åland saknas denna bynamnstyp. Granlund 1956:344.
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Vahtola, Jouko, 1983: En gammal germansk invandring i Finland i bynamnens belysning. I: Historisk tidskrift för Finland.
Fortelius, Bertel, 1984: Ett sydfinländskt ortnamnskomplex. I: Studier i nordisk filologi 65.
Thors, Carl-Eric, 1972: Ortnamn och bebyggelse i Åboland. I: Folkmålsstudier XXI.
Saxén, Ralf, 1905: Språkliga bidrag till den svenska bosättningens historia i Finland. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Utg. Finska Vetenskaps-Societeten. H 63. Helsingfors.
Lundenum 1326 (?)
Lund 1331
Lundhen 1351
Lwndhum 1352
Lundha 1366
Lundhum 1398
Lundh 1410
Lunda 1418
Lwndo 1564 (alla belägg enligt Fortelius; 1984:99)
Finska: Lieto