Staden Gamlakarleby grundades 1620, samma dag som Nykarleby. Namnet Nykarleby hade varit i bruk sedan 1607, då en ny socken grundades av byar som tidigare tillhört Pedersöre och Vörå. För att skilja de båda Karlebyarna åt började det kungliga kansliet redan omkring 1614 använda formen Gamble Karleby eller liknande om socknen Karleby. Och när staden grundades blev det namnet officiellt. För kyrksocknen användes långt in på 1600-talet Karleby, men småningom ersattes det med Gamla Karleby: Ghamble Carll by Sochn och Stadh 1647. Socknen och staden förblev ett pastorat till 1920. Namnet Karleby återinfördes, på lokalt initiativ, genom en förordning av den 19 april 1927 som namn på det som hetat Gamlakarleby landskommun, och den 9.6 samma år förordnades att landsförsamlingen analogt skulle heta Karleby församling. När staden och landskommunen sammanslogs blev stadens namn genom ett regeringsbeslut av den 19.12.1976 Karleby, fi. Kokkola.
by Den vanligaste slutleden i det finlandssvenska bynamnsmaterialet är -by med ca 520 belägg. Namn av det slaget förekommer i alla delar av området, men klart störst är antalet i Nyland (330). Den är vanlig i Sverige, speciellt i Mälarlandskapen, men förekommer i hela Norden och i av nordbor koloniserade områden i England och Normandie. Det är alltså fråga om ett gammalt namnelement, som har varit i fullt bruk under vikingatiden och möjligen långt tidigare. Å andra sidan är ordet och namnelementet levande ännu i dag. De verkligt gamla namnen har ofta natursyftande förled: Åby, Dalby, Sundby. Sådana namn är inte vanliga i Finland, där förleden ofta är personsyftande, vilket har bedömts som ett medeltidsdrag. Ordets centrala betydelse är ’bebyggelse med en eller flera gårdar’. Enligt Hellberg får de äldsta namnen antas ha syftat på ängsmark av något slag. Någon sådan betydelse är inte aktuell för de finländska namnens del. Det är fullt möjligt att, såsom Granlund framhållit, namnelementet hos oss sekundärt fogats till ursprungligen enledade namn såsom Näs, Berg o.s.v.. Uttalsformerna står ofta i bestämd form, särskilt i Österbotten. Hellquist 1918, Hellberg 1950:146 f., Granlund 1956:157 f., Ståhl 1970, Hellberg 1987:59 ff., Holm 1987, Pamp 1988:38 ff.