Då den tryckta upplagan av Finlandssvenska bebyggelsenamn (2001) blev slutsåld, beslöt Svenska litteratursällskapets förlag att ge ut boken elektroniskt. Därmed fick jag möjlighet att göra en första uppdatering av innehållet. Vissa ändringar och tillägg har jag själv funnit anledning att göra, andra har föranletts av senare utgivna ortnamnsarbeten som innehållit beaktansvärda synpunkter på enskilda namn. Bland nya arbeten kan särskilt nämnas Svenskt ortnamnslexikon (SO,2003) och Suomalainen paikannimikirja ’Finsk ortnamnsbok’ (SPK, 2007), där förklaringar ges till många tusen namn, bland dem kommunernas och många byars namn. SPK citeras dock i huvudsak endast om tolkningarna övertygande avviker från vad som föreslagits i detta arbetes tryckta upplaga. Tanken är att nätupplagan i fortsättningen skall kompletteras kontinuerligt.
Utöver smärre omformuleringar, rättelser av tryckfel och citatfel, har ändringar eller tillägg gjorts i namnartiklarna Björneborg, by, böle, Davidsstad, Dickursby, Eckerö, Enare, Esse, Etseri, Eura, Geta , Ijo, Kajana, Karuby, Kervo, Kilholm, Kjulböle, Kutsalö, Kymmene, Kånala, Lemu, Lojo, Mellungsby, Norike, Närpes, Palmgård, Pemar, Pikis, Purmo, Purnus, Påmark, Röringe, Sagu, Satakunta, Savolax, Simskäla, Solf, Storkyro, Tali, Tavastland, Tyrvis, Tölö, Vanda, Vetil, Vichtis, Vindala, Vinikby, Vitsar, Västermälö, Vörå, Ylike, Åbo, Åggelby.
Huvudvikten är i den tryckta upplagan lagd på namnen i de i nutiden svenska eller tvåspråkiga trakterna. Av svenska namn eller namnformer i övriga delar av Finland har ett begränsat urval tagits med. Ett fåtal namn har tillagts i nätupplagan. Men det kan finnas anledning att framdeles bygga ut avdelningen, t.ex. utgående från Karta över Finland med svenska ortnamn.
Helsingfors i september 2013.
Lars Huldén
Svensk namnforskning har i Finland bedrivits i 150 år om man anser att den tog sin början med Axel Olof Freudenthals uppsatser om ortnamn i olika landskap på 1860-talet. Uppteckningar av ortnamn i bygderna gjordes redan under 1800-talets sista årtionden. När Svenska litteratursällskapet grundades 1885 togs de svenska ortnamnen upp på verksamhetsprogrammet, som allmänt taget gällde och gäller studiet av den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland. Svenska litteratursällskapet grundade sitt Folkkultursarkiv i Helsingfors 1937. Ortnamnssamlingarna bildade då en betydande del av arkivmaterialet. Efter andra världskriget fortsatte insamlingen och metoderna förbättrades. Upptecknade namn placerades nu regelbundet in på kartor. Från 1966 fick arkivet en ortnamnsamanuens. När den statliga Forskningscentralen för de inhemska språken grundades 1976 i Helsingfors ställdes Folkkultursarkivets samlingar till centralens disposition. Inom centralens svenska byrå, senare avdelning, hade namnforskningen från början en given plats. Sockensamlingarna är numera placerade i Folkkultursarkivet i Svenska litteratursällskapets eget hus, medan kortregister över namnen, landskapsvis ordnade, är kvar i Forskningscentralen. Ett namnledslexikon (LEX), baserat på det upptecknade materialet, redigerat av Kurt Zilliacus och sammanställt av Michaela Örnmark, blev tillgängligt för mig först när detta arbete redan var granskat och antaget till tryckning. Men jag har tagit in ett antal upplysningar om namnledsfrekvenser m.m. ur LEX, som i vissa fall kan erbjuda alternativa tolkningar.
För den vetenskapliga namnforskningen stod det från början klart att de nuvarande svenskbygderna visade upp ett stort antal ortnamn av finskt ursprung, om än ofta starkt påverkade av de svenska dialekternas utveckling. Det förekommer i största delen av området direktlån, lånenamn med översatt eller tillagd svensk efterled, men också helt översatta namn. På den finska sidan av den nuvarande språkgränsen finns på liknande sätt övertagna svenska ortnamn. Namnforskarna har ägnat stort intresse åt att identifiera urgermanska och urnordiska ortnamn som bevarats i finsk tradition. Svenska litteratursällskapet anordnade 1985 ett symposium kring den problematiken. Föredragen är publicerade i Studier i nordisk filologi nr 67. Finska namnforskare som Viljo Nissilä, Jorma Koivulehto och Jouko Vahtola har försökt härleda många gamla lån i finskan från urnordiskan och urgermanskan, både personnamn och ortnamn.
Bland omfattande och viktiga finlandssvenska ortnamnsundersökningar kan nämnas Ralf Saxén, Språkliga bidrag till den svenska bosättningens historia i Finland (1905), T.E. Karsten, Svensk bygd i Österbotten nu och fordom I-II (1921, 1923), Ivar Westman, Nyländska önamn I-II (1935, 1940), Åke Granlund, Östnyländska ortnamnsstudier (1956, ny upplaga 1979) och En västnyländsk namntyp (1965), Carl-Eric Thors, Studier över finlandssvenska ortnamnstyper (1953), och Finländska personnamnsstudier (1959), Kurt Zilliacus, Ortnamnen i Houtskär (1966) m.fl. arbeten, Lars Hellberg, Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland (1987). Sydvästra Finlands skärgårdsområden har belysts genom grundliga arbeten av Ritva Liisa Pitkänen (1985), Aino Naert (1995) och Bertel Fortelius (1998). Dessa och många andra större och mindre ortnamnsstudier har utnyttjats i detta arbete.
I slutet av 1970-talet diskuterade de då aktiva forskarna behovet av en sammanfattande presentation av de resultat som dittills uppnåtts inom vår onomastik. Ett utgivningsprojekt planerades och fick stöd av Finlands Akademi. Från 1980 kunde assistenter under flera år samla materialet och ge det en första bearbetning. Detta moment kom att i huvudsak gälla bynamnen. Arbetet utfördes i utrymmen som ställdes till förfogande av Forskningscentralen för de inhemska språken, Svenska byrån. Som assistenter fungerade under olika tider Viveka Högnäs, Ann Holm, Ulla Ådahl-Sundgren och inom ramen för sin tjänst vid Folkkultursarkivet Gunilla Harling-Kranck. Anslag för grundarbetet beviljades senare även av Svenska litteratursällskapet och Öflundska stiftelsen.
Huvudman för projektet var under de första åren professor Carl-Eric Thors. Hans insats blev dock kortvarig, då han tyvärr snart insjuknade och 1986 avled. Som arbetsledare för assistenterna fungerade byråchefen Kurt Zilliacus (1927–2008). Under början av 1980-talet arbetade flera forskare på etymologiska problem som fortfarande ansågs olösta. Namntolkningar inlämnades av Carl-Eric Thors (1920–1986) och Åke Granlund (1914–1988), utöver vad de tidigare hade producerat i tryck. De finska namnen i materialet granskades av docenten Ritva Liisa Pitkänen.
Medan bynamnsdelen fördes framåt bearbetades också andra delar av materialet. Kurt Zilliacus Skärgårdsnamn utkom 1989, Gunilla Harling-Krancks doktorsavhandling Namn på åkrar, ängar och hagar 1990, och Ritva Valtavuo- Pfeifers arbete Terrängnamn i Svenskfinland 1998. Föreliggande arbete är alltså det fjärde som projektet har gett upphov till.
Inom projektet talades det om bynamnsdelen, men det var från första början klart att också namnen på de historiska landskapen i Finland, samt socken- och stadsnamnen skulle presenteras. Att hemmansnamnen inte har kunnat behandlas i detta sammanhang kan beklagas, då de till typerna inte väsentligt skiljer sig från bynamnen på annat sätt än att en del av dem är yngre. Men de är många gånger fler än bynamnen och måste därför granskas separat.
Fil.kand. Nina Martola fick 1987 i uppdrag att utarbeta en mellanversion av bynamnsdelen, vilket skedde under de följande åren. Det omfattande grundmaterial som hon sammanställde förvaras på Forskningscentralen. Det omfattar ett dussin pärmar med äldre belägg, uttalsformer, tolkningar som framställts av tidigare forskare, kartskisser som kan belysa primära naturnamn som blivit bynamn o.s.v. Hennes arbete gav en stabil grundval för den sammanfattning som här framläggs.
Redan när projektet planerades betroddes undertecknad med uppgiften att sammanfatta forskningsresultaten i fråga om de behandlade typerna av bebyggelsenamn. Av olika orsaker har den delen av projektet krävt längre tid än jag kunde ana när jag 1988 inledde arbetet. Det visade sig att rätt många äldre och yngre namnförklaringar behövde tas till nytt övervägande. Ända fram till korrekturstadiet har vissa namnproblem hållits aktuella. En självklarhet är att forskningen kommer att fortsätta och i många fall leda till andra och säkrare resultat än de som här presenteras. Under 1990-talet då jag som emeritus trodde mig kunna ägna mer tid åt bynamnen, hade jag fortfarande många andra uppgifter och uppdrag att ta hand om. Namnstudierna kunde jag bara periodiskt ägna mig åt.
För utformningen av presentationen av bynamnen m.fl. för trycket var syftet med publikationen avgörande. Vem skulle den riktas till? De tidigare delarna inom projektet hade fått en något olika inriktning. Zilliacus ovannämnda arbete är en relativt populärt hållen översikt av skärgårdsnamnen med tyngdpunkten i sydvästra Finland. En populär framställning är också Ritva Valtavuo-Pfeifers bok. Gunilla Harling-Kranck behandlar i sin nämnda doktorsavhandling ägonamnens efterleder på ett översiktligt, vetenskapligt men samtidigt lättillgängligt sätt. Det föreföll rimligt att ge även bynamnsdelen en liknande dubbel inriktning. Arbetet skulle kunna karakteriseras som ett uppslagsverk om finlandssvenska bebyggelsenamn ner till bynamnsnivån.
Den hembygdsintresserade allmänheten har naturligt nog intresse för bynamnens ålder och ursprung. Det är en av motiveringarna till att materialet har ställts upp landskaps- och kommunvis. Men också för forskaren kan det vara värdefullt att namnen betraktas i sin onomastiska miljö. Att sammanföra etymologiskt samhöriga namn från olika delar av området hade varit en utrymmessparande möjlighet, men jag anser att fördelarna med den valda uppställningen väger tyngre. Korshänvisningar görs i många fall. Den finalalfabetiskt uppställda förteckningen underlättar arbetet för den som vill veta t.ex. hur vanlig en viss efterled är i materialet och var den förekommer.
När jag inledde arbetet på ”bynamnsboken” fann jag snart att radikala förkortningar var av nöden, om arbetet skulle kunna ges ett rimligt omfång. Jag valde därför ett ganska kortfattat och stereotypt mönster för namnartiklarna: en uppslagsform av namnet, några av de äldsta beläggen, uttalet, om det inte sammanfaller med normalt riksspråkligt uttal av uppslagsformen eller är föga upplysande, samt slutligen namnförklaringen och andra eventuella kommentarer. Byar, bol och s.k. utbyskatter och enstaka hemman tas upp i samma namnserier kommunvis. Den kommunindelning som gällde fram till 1960-talets början är grunden för materialpresentationen, dels för att den är traditionell inom finlandssvensk ortnamns- och dialektforskning, dels för att den fortfarande, trots de kommunsammanslagningar som skett, upplevs som bestämmande för bygdekänslan. De historiska landskapen är likaså en traditionell indelningsgrund. Länsindelningen har f.ö. totalrenoverats medan arbetet med denna bok pågått. För de finska bygdernas del har kommunindelningen enligt Suomenmaa 1919– lagts till grund för presentationen av svenskättade eller svenskpåverkade namn.
Valet av äldre belägg bestämdes dels av en strävan att visa hur länge namnen levat i skrift, dels av behovet att underbygga tolkningarna. Tack vare Greta Hausens arbeten är serierna av belägg från Åland och Nyland från medeltid och 1500-tal mycket omfattande och också lätt tillgängliga. De bör användas av dem som vill föra namndiskussionen vidare. För övriga delar av undersöknings-området har belägg excerperats ur Finlands medeltidsurkunder eller valts i de excerptsamlingar som numera förvaras i namnbyrån vid Forskningscentralen för de inhemska språken. För Åbolands del har många gamla skrivningar anförts ur jordeboken 1540 som är tryckt. Karstens belägg för österbottniska namn har ofta ansetts tillfyllest. De gamla skrivformerna har i huvudsak valts av projektassistenterna i nyssnämnda källor eller i publicerade namnundersökningar. Beläggställena redovisas inte på annat sätt än genom årtalet. Beläggsamlingen och uttalsuppgifterna har kontrollerats av fil.mag. Leila Mattfolk. Hon har också läst arbetet i korrektur. Jag är djupt tacksam för hennes noggranna genomgång. Att Kurt Zilliacus med sin eminenta kunskap om det åboländska materialet aktivt har medverkat i formkontrollen noterar jag med särskild tillfredsställelse.
Uttalsformerna ges med grov beteckning liknande den som Ordbok över Finlands svenska folkmål använder. För tolkningarna är uttalsformerna sällan avgörande, då de äldsta skrivningarna ofta bildar en säker utgångspunkt för forskaren. Därför har jag inte heller ansett det nödvändigt att varje gång anföra uttalet. I detta avseende skiljer sig bebyggelsenamnen från naturnamnen, för vilka tolkningen ofta måste bygga på uttalet, eftersom det inte finns tillräckligt gamla skrivformer.
De flesta namnen i materialet erbjuder inga tolkningsproblem, så länge den reella bakgrunden till namnen inte behöver eller kan tecknas. Det är lätt nog att förklara Abrahamsby som en sammansättning av mansnamnet Abraham i genitiv och ordet by. Vill man avgöra vem den Abraham var som gav namn åt byn och varför är svårigheterna ofta oöverstigliga. Och att i varje enskilt fall försöka klarlägga realbakgrunden skulle ha sprängt ramen för undersökningen. Många sådana utredningar finns dock i det omfattande grundmaterialet, liksom även i den utnyttjade litteraturen.
Namntolkningar som ter sig självklara har ofta anförts utan hänvisning till annan litteratur där namnen behandlats. Till utredningar som ägnats namngrupper och mer komplicerade namn hänvisas med författarnamn och årtal, så att läsaren via litteraturförteckningen kan komma vidare. Egentlig forskningshistorik förses endast ett mindre antal artiklar med. Till namntolkningar som föreslagits inom projektets ram av de engagerade forskarna hänvisas med initialer. De fall då jag själv har resonerat mig fram till ett tolkningsförslag är dock sällan markerade. Även om utgivaren är ansvarig för den form den föreliggande delen av det finlandssvenska ortnamnsprojektet har fått är verket givetvis en samarbetsprodukt som många har medverkat till, utom de ovannämnda forskarna och forskningsassistenterna många andra författare till onomastiska artiklar och större arbeten, samt historiker på riks- och lokalplanet. Arkivtjänstemän i Finland och Sverige har alltid beredvilligt hjälpt till att söka fram material. Och på grundplanet finns såsom alltid vid ortnamnsstudier också de lokala uppgiftslämnarna, av vilkas insatser många forskningsresultat är beroende.
Ett särskilt tack vill jag rikta till arbetets granskare, professor Lars-Erik Edlund och docent Peter Slotte. Att de åtog sig att granska ett ännu icke tryckfärdigt manuskript och komma med detaljerad kritik, var en favör som jag är synnerligen tacksam för. Deras inspirerande utlåtanden gjorde att jag snabbt grep mig an med att bringa manuskriptet i det skick som kunde bilda underlag för tryckningen. Illustrationerna har med engagemang och energi tagits fram av fil.kand. Martin Ginström. En del av bilderna kan belysa namnens sakliga bakgrund, andra är i första hand dekorativa, men ger djupare sett en uppfattning om den miljö där namnen brukas och har levt i hundratals år. Jag är djupt tacksam för Martin Ginströms hjälp. Att jag har fått utnyttja Ritva Liisa Pitkänens och Kurt Zilliacus samlade bildmaterial har varit till stor hjälp. Zilliacus har verksamt bidragit till urvalet.
Svenska litteratursällskapet har enligt granskarnas rekommendation tagit in boken i sin skriftserie. Att Sällskapet i slutstadiet av arbetet har gett mig assistens av Leila Mattfolk och Martin Ginström, har på ett avgörande sätt bidragit till att boken nu kan komma ut. Jag tackar för det förtroende och den välvilja som Svenska litteratursällskapet nu och i många andra sammanhang har visat mig. Ett tack vill jag även rikta till Mikael Rehn från tryckeriet Nord Print som skickligt och tålmodigt har skött korrigeringarna.
Mitt arbete med bynamnen inleddes genom att jag skrev in artiklarna på en databas, som min son Mårten Huldén hade lagt upp för mig. Han tog sedan fram ett manuskript försett med alfabetiskt och finalalfabetiskt register, som blev mitt arbetsmaterial under flera år. Till mina övriga söner, speciellt Mats, har jag ofta vänt mig för att få datateknisk snabbhjälp, men också Jockum och Niklas har ryckt in och undervisat mig i många sammanhang. Jag tackar alla fyra och slutligen min hustru Bojen för hennes alltid förståelsefulla supporterskap.
Helsingfors den 18 juni 2001
Lars Huldén
I texten hänvisas till följande medarbetare då det är fråga om idéer som framförts under arbetet och som inte nödvändigtvis är publicerade i annat sammanhang:
Åke Granlund
Lars Huldén
Nina Martola
Ritva Liisa Pitkänen
Carl-Eric Thors
Kurt Zilliacus