LARS HULDÉN material av Nina Martola, Kurt Zilliacus, Ritva Liisa Pitkänen m.fl.

Finlandssvenska bebyggelsenamn

Namn på landskap, kommuner och byar i Finland av svenskt ursprung eller med särskild svensk form.

Satakunta

Landskapsnamnet Satakunta har varit föremål för en lång diskussion. Satakunta omtalas första gången 1331. T.E. Karsten o.a. har tänkt sig att slutdelen kunta är ett lån från fsv. hund, hundare som beteckning för ett administrativt område. Fl. Sata- ’hundra’ kunde då uppfattas som en översättning av sl. Det synes dock som om kunta ’område’, ’grupp av människor’ var ett genuint finskugriskt ord (Suomen sanojen alkuperä), liksom sata, som inte är ovanligt i ortnamn, men inte har gjorts till föremål för någon specialstudie. Hela namnet är troligen finskt. Diskussionen är kort refererad av Huldén (1984b:76). Fl. sata- förekommer i sammansättningar i Kalevala och synes använd för att beteckna någonting som ’stort, väldigt’. Namnet Satakunta har ursprungligen betecknat en del av området, kanske en betydande gård eller by, som blivit central, såsom Kumogård, medeltida centralort i Kumogårds län, första gången nämnd 1446. Om det fäste som har funnits här ges upplysningar senast hos Lovén 1996:152 ff. Landskapets gränser har varierat. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid: Landskap, Landskapsnamn, Satakunta. Suomalainen paikannimikirja tar starkt ställning för att namnet står i samband med indelningen av folket/ krigsmakten i hund eller hundaren, väl dokumenterad i Uppland men även med vidare spridning. Å andra sidan anförs argument för att namnet är ännu äldre och består av sata med den betydelse ordet har i satama ’hamn’, där det anses vara ett gammalt germanskt lån (jfr båtstad och liknande). Någon slutgiltig tolkning har namnet alltså inte.

Ungefärligt läge

-a

Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.