LARS HULDÉN material av Nina Martola, Kurt Zilliacus, Ritva Liisa Pitkänen m.fl.

Finlandssvenska bebyggelsenamn

Namn på landskap, kommuner och byar i Finland av svenskt ursprung eller med särskild svensk form.

Jeppo

Begynnelsekonsonanten j är sekundär och beror på att prepositionen i framför namnet har framkallat ett j-ljud framför e. Ett liknande fall är Jackarby i Borgå. Jeppo hör samman med finska namn på Epu-, Eppo-, Evo- som tycks vara kortformer av personnamn (Einevald, Erik, Ebbe). Epu(la) eller liknande förekommer som bebyggelsenamn bl.a. i Parkano, Somero, Koskis. Att personnamn som sådana har börjat fungera som bebyggelsenamn finns det många exempel på. Jfr Kimo.

Ungefärligt läge

-å, -o

Av de drygt tjugo bynamn som slutar på kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.