Om ortnamn överhuvudtaget kan sägas att de som vittnen är både pålitliga och opålitliga och inte bör pressas på mer än de tål. Det är ett faktum som amatörer och också fackforskare ofta glömmer. Namn lånas och vandrar, bildas enligt kända mönster, byter syftning, översätts ibland i områden med fler språk än ett. Alla som har samlat ortnamn i flera olika byar eller kommuner vet, att namnskicket är sig påfallande likt i olika bygder. Det beror dels på att synpunkterna på topografin har varit desamma, ofta nyttosynpunkter, dels på att namnbildningsmönster har övertagits, många namn helt enkelt lånats. Ägonamn och naturnamn, som huvudsakligen lever i muntlig tradition, glöms bort och ersätts eventuellt med andra. Granskar man en bygdekarta från 1700-talet finner man förvånansvärt mycket material som inte längre är levande. Ortnamn bildar ofta grupper, klasar, med gemensam förled. Vissa namn i gruppen glöms, medan andra kan leva kvar. Det händer att förleden i ett bevarat namn passar illa ihop med slutleden, beroende på att det ursprungligaste namnet har fallit i glömska. Ett exempel: Ordet diger betyder i äldre tid ’stor, tjock’. Det är därför överraskande att en vik kan heta Digerviken. Men det namnet är i själva verket en sekundär bildning till Digerberget, som inte längre heter så, men förekommer på gamla kartor.
Vilken saklig bakgrund ett namn har kan ofta ge anledning enbart till spekulationer. Man får sällan veta exakt vilken person som åsyftas i ett ortnamn med personnamnsförled. En vanlig fl. som Sand- kan ha många förklaringar: sandig mark, ställe där lite sand finns i motsats till ett där ingen sand finns, ställe där ett sandlass stjälpt, ställe där en person med namnet Sand bott. Namnforskarens ambition är alltid att knyta samman namnets språkliga gestaltning med en saklig förklaring. Men det lyckas långtifrån alltid. Ju äldre namnskapelserna är, desto större är svårigheterna att knyta samman språk och sak.
De här reservationerna är det skäl att komma ihåg också när man försöker pressa ur by- och sockennamnen vad de har att berätta om en förgången tid. Å andra sidan är de relativt stabila och hör utan tvivel till de äldsta namnen i samlingarna. Och de är vad de är. Sällan har de utsatts för medveten förvanskning, även om det förekommer, t.ex. av nationalistiska skäl. Bynamnen i vårt lands svenska och tvåspråkiga områden är dokumenterade från 1500-talet, minst, vilket har varit av avgörande betydelse för deras stabilitet. Men de medeltida beläggen, som inte är få, tyder på att man kan lägga i varje fall ett par hundra år till på bynamnsmaterialets genomsnittliga ålder. Å andra sidan måste man räkna med att också bebyggelser har bytt namn under en tid då kamerala handlingar inte fanns som kunde stadfästa namnbruket.
Frågan är gammal. Ralf Saxén, Hugo Pipping och T.E. Karsten har varit inne på den och gjort många förslag. Svenska litteratursällskapet anordnade 1985 ett symposium kring samma ämne.
Att det har förekommit västlig infiltration i Finland under förhistorisk tid finns det både arkeologiska och språkliga tecken på, men nu är det fråga om en bestående etablering av svensk bosättning. Jag behöver ju inte nämna att det finns personer som med järnvilja håller fast vid övertygelsen att svenskheten är uråldrig i Finland. Men också den respekterade språkforskaren T.E. Karsten (1870–1942) ville med stöd av ortnamnen betrakta den svenska folkstammen i Finland som en relikt av en urgermansk befolkning öster om Östersjön, med många tillskott från Sverige under kungarikets tid visserligen. Hans argumentering raserades av O.F. Hultman (1862–1929) i Finsk tidskrift 1919–1920, men idén var utplanterad och lever kvar här och där, mig veterligen ändå inte bland fackforskare.
Det finns hundratals lånord i finskan av germanskt eller urnordiskt ursprung, som vittnar om nära kontakt mellan finskt och germanskt i Finland sedan början av vår tideräkning och långt tidigare. Det finns dessutom, särskilt i sydvästra Finland, en mängd ortnamn, framförallt bynamn, som har härletts eller ansetts kunna härledas från germanska personnamn. Jouko Vahtola har gett ut en förteckning på över 500 sådana namn från sydvästra Finland (Historisk tidskrift för Finland 1983), som han har fått fram genom att jämföra bynamn med Ernst Förstemanns arbete Altdeutsches Namenbuch I. En liknande, kortare förteckning har Saulo Kepsu lagt fram 1985 (Studier i nordisk filologi 67). Tidigare har Viljo Nissilä (1980) granskat de germanska inslagen i finskt namnskick. I många fall är det säkert fråga om personnamn som har lånats från det germanska befolkningsskiktet och levt vidare, kanske under lång tid i finskan.
Ett genomgående drag är att de förtecknade namnen är traderade endast i finskan. Några exempel på namnpar bestående av en regelrätt utvecklad svensk form och en i finskan fryst urgermansk eller urnordisk form har inte uppvisats bland bynamnen, och knappast annars heller. Åland – Ahvenanmaa kommer ganska nära, men här måste man räkna med översättning av efterleden i den ena eller den andra riktningen. Ett annat exempel är möjligen Kymmene, Kymi, Kymmen, som jag skall återkomma till.
Det germanska superstrat, som kan styrkas både arkeologiskt och språkhistoriskt, har assimilerats med den finska befolkningen. Man måste därför skilja mellan det urgamla materialet och namn av svenskt, d.v.s. fornsvenskt ursprung i Finland, som är traderade i svenskan eller både i svenskan och finskan. Eller som Carl Fredrik Meinander formulerar det: ”Man bör då göra åtskillnad mellan å ena sidan de nuvarande svenskbygdernas uppkomst och å andra sidan en eventuell medverkan från skandinaviskt håll i det rent finska folkets etnogenes och förekomst av skandinavisk bosättning eller enskilda försvenskar överhuvudtaget i landet under äldre tider” (Studier i nordisk filologi 1983:230).
Det finns regionala skillnader i bynamnstypologin inom Finland som förtjänar att beaktas. Materialet kan också relateras till namnskicket i Sverige och olika delar av Sverige. Det finns svenska namntyper som saknas hos oss, men det finns också drag som förbinder bygder i Finland med Sverige. Frågeställningarna berör varandra och flätas in i varandra så att separat diskussion av dem försvåras. Men jag skall ta upp några komplex.
Ett mer historiskt än språkligt intressant faktum är byarnas skiftande storlek. De österbottniska är upp till tio gånger vidsträcktare än byarna i övriga delar av undersökningsområdet. De österbottniska byarna är ungefär 180 (eller om alla Ytter- Neder, Över- tas med 250) medan de nyländska är 1 400, de åboländska över 600 och de åländska 270. Stomhemmanen i en österbottnisk by kan vara 20 och fler. Och det har visat sig att österbottniska hemmansnamn i många fall återfinns som bynamn i sydligare områden. Det är svårt att språkligt sett separera by- och hemmansnamn, men det är alltså vad som har skett i projektet, som i annat fall skulle ha fått helt andra proportioner. Hemmansnamnen kommer förhoppningsvis att få sin egen undersökning någon gång. Vilken relevans den här omständigheten har för dateringen av bebyggelsen är svårbedömt. Ett rimligt antagande är väl att bebyggelsen var glesare, måhända också yngre i Österbotten än i sydligare kustdelar av landet, när byarna organiserades. Och hemmansnamnen är av skiftande ålder; många dyker upp först i slutet av 1600-talet, trots att en del av dem säkert är betydligt äldre.
Bland de frekventa bynamnsefterlederna är -by den vanligaste med över 500 namn. Den förekommer över hela området. Den därnäst vanligaste -böle har 345 belägg, men bara 8 i Österbotten, det nordligaste av dem strax norr om Vasa. Elementet -skog (28) är begränsat till (västra) Nyland (26) och Åboland (2). Bynamn på -boda (22) finns inte alls i Österbotten. Ändelsen -a (-gårda, -berga), ursprungligen med plural innebörd, är utbredd från Åland österut, men saknas i österbottniska bynamn; i vissa österbottniska hemmansnamn förekommer den, fast kanske inte med riktigt samma bakgrund.
Finskt ursprung har närapå hälften av de österbottniska bynamnen. Finska namn är mycket talrika också i Åbolands skärgårdskommuner, men sällsynta i Ålandsområdet. De regionala olikheterna är delvis lokala utvecklingsdrag men de kan också anföras som stöd för uppfattningen att den svenska kolonisationen i Finland inte nödvändigtvis är någon enhetlig eller ens samtidig process.
I lokaltidningarna speciellt i Österbotten och Åbo har oändlig energi lagts ned på att förneka förekomsten av finska ortnamn i den nutida svenskbygden. En intressantare fråga är hur de har hamnat där de finns och hur gamla de är. Det finns många som har övertagits i sen tid med närapå autentiskt finskt uttal. Men en stor del av namnen har genomgått uttalsförändringar som har drabbat svenskan under fornsvensk tid: Långt a har blivit å, och många slutvokaler har fallit bort fi. saari > sår ’holme’, laksi > lax ’vik’, salo > säl ’ö’ (jfr sv. dial. haku > häku ’haka’ m.fl.). Däremot är det svårare att hitta finska namn som är påverkade av urnordiska och äldre ljudförändringar, såsom olika omljud, brytning, vilket kan tolkas antingen så att namnen inte fanns på den tiden eller så att de har kommit in i svenskt språkbruk först sedan de gamla språklagarna har upphört att verka; analogier kan ha inverkat också senare.
En närmare granskning av de finska namnen i svenska Österbotten visar att en del medeltida namn tycks innehålla kristna personnamn (Iskmo, Kimo, Monå). Ett viktigt påpekande har gjorts av P.E. Beijar i en uppsats om de finska namnen kring Kyro älvs mynning (1961), nämligen att de vanliga finska skärgårdsnamnen fortfarande ligger i eller intill skärgården; högre upp i land saknas de. Med hjälp av landhöjningen kan man räkna ut, och det har jag gjort (1980), att t.ex. vissa namn på lax kan ha varit vikar på 1200-talet, att vissa öar med finskt namn har slutat vara öar likaså på 1200-talet. Slutsatsen blev att de finska namnen inte förefaller vara särskilt mycket äldre än de svenska i området, vilket ju stämmer med arkeologins konstaterande att en radikal nedgång i befolkningstätheten har inträffat efter 800-talet, det s.k. och häftigt diskuterade tomrummet. Vörsfjärden i Vörå sträckte sig på 1200-talet in till kommunens nuvarande centrum. Därför ligger de nordliga byarna – med finska namn – på var sin sida av Vörå å, en återstod av fjärden, medan de sydliga sträcker sig över kommunens hela bredd. Hade byarna etablerats tidigare skulle också den sydliga bygden ha delats av fjärden.
En omhuldad tolkning av de finska namnens förekomst i området har varit att de vittnar om finskt säsongbruk av fiskevatten vid kusten. Den läggs fram ännu i Svenska Österbottens historia. Argumentet för tolkningen är att de finska namnen är naturnamn, inte primära bebyggelsenamn. Men det finns primära naturnamn också bland de svenska bynamnen, och de finska namnen är inte enbart naturnamn. Min tanke är, såsom jag har framställt den i annat sammanhang (Huldén 1987), att Österbottens kustbefolkning till betydande del har varit finsk men försvenskats utifrån de svenska områdena vid Pedersöre, Vasa samt i Sydösterbotten, vars kolonisation måhända har utgått från området kring Kumo älv, d.v.s. Satakunta, som tidigare omfattade också sydligaste Österbotten.
Jag kan tänka mig en liknande utveckling också i Åboland och delar av Nyland. En svensk kolonisation har varit riktad mot kust och skärgårdsområden, men den svenska bygden har brett ut sig genom att tidigare finska gårdar och byar under kungarikets tid har försvenskats, d.v.s. övergått till centralmaktens språk. En motsatt utveckling sker nu och sedan drygt hundra år tillbaka.
Ett par namn, åtminstone, på fasta Åland är av finskt ursprung. Sålis förkommer både i Saltvik och Hammarland. Det har härletts från *Suolaksi ’kärrviken’ av bl.a. Hellberg. Troligare synes mig en härledning från *Saarilaksi ’Holmviken’; vokalkvaliteten stämmer bättre på det sättet. Jag har kastat fram möjligheten att namnet är importerat till Åland på medeltiden. Sårlaks finns bl.a. i Rimito. Ett mycket diskuterat namn är [Jomala] och därmed sammanhängande Jomalvik, Jomalby samt Jomalö både i norr och väster på Åland. Att dessa namn hör samman med fi. jumala ’gud’ är troligt, men namnens tillkomsthistoria har, såsom visats, speciella drag.
Efterleden -by är den klart vanligaste i nordiska bynamn. Tätast ligger namnen på -by i centrala Sverige, men de är spridda också till England och Normandie och har alltså varit i bruk länge, kanske från mitten av första årtusendet och långt fram i tiden, eventuellt fortfarande. Till det äldsta skiktet av namn på -by hör de som innehåller en naturbetecknande förled: Åby, Bergby, Dalby. En stor grupp namn innehåller personnamn, ofta kristna sådana, och det står klart att den gruppen är yngre, från vår egen medeltid. Bägge typerna finns i Finland. Bergby, Bäckby, Skogby, Träskby uppträder som bynamn på flera ställen, men långt allmännare är de namn som innehåller personbeteckningar: Ingvalsby, Pålsby, Staffansby, Helsingby. Den första natursyftande typen ger inte här något speciellt ålderdomligt intryck; snarast betecknar namnen byar utanför centralbygden. En specialstudie över Bergby i Vörå har lett mig till uppfattningen att namnet är en nybildning, senmedeltida, tillkommen i samband med att det ursprungliga namnet Vörå blev sockennamn. Den sakliga bakgrunden gav Vörsberget vid bygränsen.
Namnledet -böle är yngre, knappast uppträdande förrän efter vikingatiden, och det har inte heller varit i levande bruk lika länge som by. Förleden är mycket ofta personbeteckningar, bland dem många kristna personnamn. Även några finska personnamn bildar förleden i namn på -böle, vilket väl säger något om gammal folkblandning.
Flera efterleder som förekommer i bynamn i Sverige, sekundärt eller primärt, saknas i Finland. Något äkta, gammalt namn på -stad har inte uppvisats; de få som finns kan vara uppkallelser (Bergstad). Typen anses ha varit produktiv in i vikingatiden. Ett annat, ganska dunkelt, element är -vin ’betesmark’ som främst är västnordiskt och vanligt i formen -ne (Gäsene ’Gåsängen’). Namntypen är levande fram till år 1000 eller däromkring. T.E. Karsten tyckte sig återfinna den i vissa österbottniska naturnamn, men såsom jag har visat i en uppsats är det fråga om fi. -neva ’kalmosse’ (1983).
Intressant är att den längs Norrlandskusten och ner till Uppland så vanliga namntypen med efterleden -ånger som tycks ha betytt ’havsvik’ helt saknas i Finland. Orsaken kan just inte vara någon annan än att elementet inte längre var i bruk, när svensk bosättning i Finland uppkom. Passande naturlokaler finns det annars gott om också hos oss.
Många önamn i Sverige är bildade genom avledning med suffixet ōn. Thorsten Andersson har fäst sig vid att sådana namn (Möja) tycks saknas i Finland. Ett som har diskuterats är Geta på Åland, men om det är en sådan avledning verkar osäkert.
Älvarna var forntidens huvudvägar. De hade ofta sina egna namn, som senare har kommit att ingå i eller övergå till namn på bebyggelser. Namnen tar gärna sin utgångspunkt i vattendragets eller strändernas egenskaper. Om alla tolkningar av typen ”den hoppande, den långsamt glidande, den blänkande” är hållbara, kan man eventuellt ställa sig tveksam till. Också finländska älvnamn har man försökt ge liknande förklaringar. Både Kumo och Kymmene har kombinerats med verbet komma, alltså ”den åtkomliga, segelbara (älven)”, bakom Aura å har man velat se fvn. aurr ’ör, grus’, och en liknande tolkning har Eura fått (eyrr ’flack strand’). Jorma Koivulehto har ännu mer spännande tolkningar av de båda namnen: Båda utgår enligt hans teori från olika urgermanska former, motsv. nusv. åder, med innebörden ’vattenled’. Tolkningen är språkhistoriskt sett oantastlig, men måhända för bra för att vara trolig.
Enligt min mening, som kan stödas med en lång rad namn på åar och älvar, får man vara ytterst försiktig med att anta förekomsten av primära avledda älvnamn i Finland. I väldigt många fall har älvarna fått namn av sin mynningsort eller av orter som de genomflyter. Lappo å har namn av byn Lapu eller Läpu vid mynningen, där staden Nykarleby grundades 1620, Kyro älv hör samman med Kyrobominne, en äldre variant av det nutida Stor- och Lillkyro, som i sin tur beror på uppkallelse efter orten Kyro (Hämeenkyrö) i östra Satakunta. Till samma typ vill jag hänföra också både Kumo och Kymmene; det är landorter som har gett namn åt älvarna. D.v.s. Kumo, fi. Kokemäki (i Kokemäenjoki), ett namn som jag sammanställer med fi. kuhma, kuhmo, samt Kuhmalax inom samma vattensystem, på 1500-t. Kumalax. Konsonantgruppen -hm- är omöjlig på svenska och leder till vokalförlängning. Det har påpekats att också Kokemäki verkar ofinskt, och jag har laborerat med tanken att den formen återgår på ett annat svenskt försök att substituera konsonantförbindelsen. Kuhma kan vara personsyftande. Tanken att formen återger ett nordiskt Gudhmar, belagt under fornsvensk tid i Finland, ligger frestande nära till hands, men kan åtminstone än så länge inte visas vara riktig.
Vad Kymmene, fi. Kymi beträffar har jag vågat mig på en möjligen ännu djärvare tolkning. Jorma Koivulehto har funnit att namnet inte kan vara finskt och som sagt sammanställt det med verbet komma, och han anser alltså att det syftar på älven. Jag utgår från orten Kymmene (tjymmen, kymmen) vid älvens mynning. Utgår man från ett personnamn som är belagt i dativ på 600-talet på en brakteat, nämligen KuniamunduR, skulle man kunna komma fram till tjymmen; den finska formen vore en förkortning av den urnordiska. Att personnamn som sådana bildar bebyggelsenamn i Finland är inte ovanligt. Om min tolkning är riktig skulle namnet höra till dem som har urnordiska anor, visserligen via ett personnamn. Namnet diskuteras närmare i namnartikeln.
Eura förekommer som bynamn på flera ställen i sydvästra Finland och det kan anses säkert att det inte syftar på något vattendrag utan på en bebyggelse, vars namn utgår från ett personnamn, troligen germanskt. För min del vill jag också föredra en liknande förklaring till Aura och ansluta det till en ganska stor grupp finska gårds- och bynamn (Aura, Auranen, Aurola m.fl.).
Sättet att bilda namn på åar och älvar tyder på att de svenska kolonisterna inte längre var bekanta med mönstret från de avledda beskrivande vattendragsnamnen.
I alla kolonisationsområden förekommer det att kolonisterna tar med sig namn från sin ursprungliga hemtrakt. Oräkneliga exempel finns att hämta i Amerika, Australien, Sydafrika o.s.v. Eftersom gårdsnamn ofta ges av grannar är det vanligt att grannarnas ursprung noteras vid namngivningen. Den senare namngruppen har betecknats med termen särnamn. Det finns många sådana i Finlands svenskbygder: Gesterby (Gästrikland), Dalkarby, Helsingby, Önningby (Ölänning),Tjusterby (Tjust i Småland).
Men också direkta namnlån förekommer i vårt land, och är kanske vanligare än man i allmänhet har varit uppmärksam på. För min del har jag framkastat tanken att både Eckerö och Hammarland på Åland är lånade från Uppland (Ekerö, Hammarby), Mörby på Åland kan enligt Hellberg vara lånat från Sverige. Namn av de här typerna visar att inflyttning har skett, men säger inte så mycket om när den har skett. Någon anledning att gå bortom vikingatiden ger de oss säkert inte. Det finns också en del namn som kan vittna om flyttning inom landet. Det åländska Bamböle har en motsvarighet i Veckelax och man har anledning ställa frågan om ett tidigt koloniserat område har bildat bas för flyttning längre österut. Det originella namnet Bartsgårda i Finström motsvaras av ett snarlikt Barsgård i Snappertuna. I bägge fallen är förklaringen ett barkaskale ’skjul med barktak eller för förvaring av bark’. Man kan nog också på allvar fråga sig om inte namnöverföring föreligger.
Det har i det föregående flera gånger framgått att personnamn är ett ofta återkommande inslag i bebyggelsenamnen. Det är egentligen fråga om flera typer av personnamn: individuella namn, hypokoristiska former av sådana (Kalle av Karl), yrkesbeteckningar (skräddare, snickare o.s.v.) och andra s.k. binamn, ibland ärvda som tillnamn. Jag har gjort ett försök till en tablå över bynamnsmaterialet i de nuvarande svenska och tvåspråkiga trakterna. En del namn av typen Öster- och Väster-, Över- och Neder- är medräknade bara en gång, några otolkade har uteslutits.
Tre huvudgrupper registreras: Bynamn med personbetecknande förled är den första, och den delas i fyra undergrupper, namn med nordiskt personnamn som förled (Gudmund), namn med kristet namn som förled (Johannes, Abraham, Henrik), bi- eller tillnamn (Skräddar-, Kock-, Busk-) och slutligen s.k. särnamn (Dalkarby, Gästerby, Estby, Finnby). Den andra huvudgruppen är namn av finskt ursprung, som inte i det här sammanhanget har analyserats närmare. Den tredje gruppen består av beskrivande namn av typen Träskby, Gammelby, Norrby, d.v.s. egentligen namn som inte innehåller personbeteckningar. Grupperna är alls inte lätta att avgränsa, och tablån får betraktas som riktningsangivande, i bästa fall:
| nordiska personnamn |
kristna personnamn |
binamn på personer |
särnamn | beskrivande namn |
finska namn |
totalt | |
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Åland | 48 | 23 | 33 | 11 | 129 | 7 | 251 |
| Åboland | 38 | 25 | 46 | 17 | 125 | 121 | 372 |
| V. Nyland Tenala-Esbo | 136 | 67 | 164 | 16 | 306 | 95 | 784 |
| Ö. Nyland Helsinge-Pyttis | 51 | 39 | 88 | 12 | 141 | 79 | 410 |
| S. Österb. Sideby-Kvevlax | 9 | 6 | 9 | 2 | 28 | 28 | 82 |
| N. Österb. Maxmo-Karleby | 1 | 6 | 3 | 1 | 27 | 66 | 104 |
| 283 | 166 | 343 | 59 | 756 | 396 | 2003 | |
Vad kan man dra för slutsatser av tabellen? Skillnaden i antalet byar i Nyland och Österbotten är påfallande. Men här är de österbottniska byarnas storlek en beaktansvärd omständighet. De finska namnens andel är mycket stor i Åboland och Österbotten, särskilt norra delen. Förekomsten av nordiska personnamn är låg i Österbotten (större dock om hemmansnamnen räknas med), störst på Åland och i västra Nyland, relativt sett. Det får tolkas så att ordet by har använts om gårdar, tillhörande enskilda nybyggare eller ägare.
I olika sammanhang har bynamnens form tangerats vid genomgången av namnmaterialet. En översikt kan slutligen vara motiverad. Namn av svenskt ursprung och av finskt kan lämpligen behandlas som två olika kategorier. De svenska namnen står i bestämd eller obestämd form eller är bildade med ändelser som markerar bebyggelse eller bebyggare. Den bestämda slutartikeln hos substantiv och därav bildade ortnamn är en särnordisk företeelse, utbildad redan förlitterärt, men sparsamt förekommande i de äldsta fornsvenska skrifterna (jfr Wessén 1956:26 ff.). Man har därför tänkt sig att ortnamn i obestämd form vittnar om hög ålder. Hur pålitlig skillnaden är i det avseendet har diskuterats av bl.a. Modéer (1933:52 ff.), som finner att namn i obestämd form i hans småländska skärgårdsområde är av fornsvenskt eller äldre ursprung. Regeln förefaller gälla också för de finlandssvenska bynamnen, som ju redan genom de äldsta beläggen kan visas ha medeltida anor. Men enligt samma skrivmönster kan också yngre namn i skrift sakna artikel, fastän det lokala uttalet har bestämd form (t.ex. Edsvik- eisviitjin). Och uttalsformerna kan å andra sidan ha anpassats till skriftformer. Namnen på -by har i många fall en talspråklig bestämd form -by:jin fast de måste härstamma från fsv. tid (Gerby, Helsingby m.fl.). Sl. -by är i många namn ett kameralt tillägg, som från början saknar motsvarighet i lokaltraditionen.
Den ursprungligen pluralbetecknande ändelsen -a är säkert äldst av ortnamnsavledningarna i Finland. Namnslut på -a beror dock i många fall på att sl. består av ett svagt substantiv (kulla, holma). Klart plurala är namn som Hammarudda 1544, Calmara 1431, Kijla 1537, Norrswnda 1507, Wargsunda 1558 m.fl. Ändelsen utbredde sig österut under fsv. tid och inpå 1500-talet och har stannat kvar i namnmodet långt fram i tiden.
Som plurala avledningar har också några namn på -ung(a) tolkats: Sottunga, Skaftung. De antas egentligen ha avseende på ortens invånare. I östra Nyland har många bynamn ändelsen -om, identisk med den gamla ändelsen för kasus dativ pluralis. Åke Granlund som har ägnat namntypen en grundlig undersökning (1956:348 ff.) har funnit att ändelsen är lokalbetecknande men fogad till en plural inbyggarbeteckning, som i sin tur ofta utgår från första delen av ett ortnamn. Det finns på 1500-talet former som gisler och kugger, om personer från Gislom och Kuggeby (anfört arbete:361), men i modern tid har sådana inte anträffats i Nyland. Det förefaller som skrivningar av typen Embom för äldre Embeböle skulle bli vanliga från mitten av 1500-talet. Man får säkert räkna med att formerna på -om har uppkommit tidigare i talspråket.
Den vanliga genitivändelsen -s har kommit att i hela det svenska språkområdet användas som avledningssuffix vid benämning av gårdar och familjer. Den har varianter som [-as] och [-ans], beroende på vad slags ord eller personnamn som är utgångspunkten. En plural innebörd hos detta s-suffix anses i Finland utvecklad i varje fall på 1600-talet (Granlund 1965:46). Men bebyggelsenamn som slutar på -s, -as, -ans uppträder i någon mån redan under 1500-talet (Huldén 1997b:166 ff. o. hänv.).
Ingen av de avledningstyper som förekommer i det finlandssvenska bynamnsmaterialet leder sitt ursprung längre bakåt än till fornsvensk tid.
I Finlands svenskbygder har det tecknats upp 300 000 namn, ett för varje finlandssvensk som lever i dag. Det finns fortfarande oskördade smånamn. Gamla kartor och domböcker innehåller mycket ännu okänt material. Det flesta av de arkiverade namnen är tämligen unga. By- och sockennamnen, tillsammans över 2 500, är en liten del av arkivmaterialet, men den är viktig, eftersom de här namnen är jämförelsevis gamla. Men det finns bland områdets mångahanda lokaler säkert sådana som har bevarat sitt namn från urnordisk tid. Det har alltid funnits färdmän som har traderat namn där den lokala traditionen har brutits eller ännu inte uppstått. Åland, Finland, Tavastland, Bottnen och säkert många andra namn är urgamla.
Som inledningsvis blev nämnt har ortnamnens vittnesbörd om den finlandssvenska bebyggelsens ålder tidigare inhämtats av flera författare och tolkats på olika sätt. Vid seminariet 1985 gjorde Gösta Holm en sammanfattande överblick. Han ställer kolonisationen i Finland mot bakgrunden av tidigare expansionsrörelser från Sveaväldets centrum, och räknar med en statligt styrd eller understödd migration; andra har menat, såsom Carl Fredrik Meinander, att det var fråga om jordhungrigt folk som i grupper flyttade över till ett glest befolkat område.
Att vissa namnleder såsom -stad(ir), -vin och -ånger inte förekommer här är onekligen värt att notera, och har noterats för länge sedan i diskussionen. Att åar och älvar har sekundära namn är ett annat iögonenfallande drag, som dock inte tidigare har väckt uppmärksamhet. När bynamn bildas genom avledning används suffix som har tagits i bruk under fornsvensk tid eller senare. I Österbotten saknas liksom i östra Nyland namn på -boda, och namn på -böle uppträder inte längre norrut än till Vasatrakten. Det har tolkats som kronologiska skillnader i flyttningsrörelsen.
Bynamnstypologin ger oss knappast anledning att räkna med någon inhemsk svensk namntradition förrän efter vikingatiden, eventuellt ganska långt efter. Tämligen ovedersäglig verkar bedömningen att de svensktalande trakterna i Finland har utvidgats genom att finnar har försvenskats. Särskilt tydligt är det i norra delen av Österbotten, men så har säkert skett också i andra delar av området.