Finlandssvenska bebyggelsenamn

Fl. i namnet Borgå anses syfta på den jordborg som är uppförd på Borgbacken invid Borgå å, ca 2 km från dess nuvarande mynning, sl. är ordet å. De vallar och gravar som nu ses på Borgbacken torde härstamma från omkring 1380, och är alltså yngre än namnet. Anläggningen verkar ha nerlagts bara ett par årtionden senare (Gardberg 1996:154 ff.). Vissa omständigheter tyder dock på att det har funnits en äldre anläggning på platsen. Kol i jorden har daterats till 800-900. Efter ån har bebyggelsen vid dess mynning uppkallats. Borgå har varit namn på både staden och landskommunen runt den, vilka dock från 1997 har gått samman till Borgå stad. Uttalet med hårt g är dialektalt men har accepterats i finländsk högsvenska. – Om så skulle vara, att den nämnda jordborgen är den första på platsen, får den möjligheten övervägas, att namnet Borgå innehåller det visserligen sällsynta, men i östra Nyland på 1400-talet belagda personnamnet Borghe (Thors 1959:19), i vilket fall flera andra nyländska ånamn kan anföras som paralleller, t.ex. Sjundeå, Svartså. Se även Porkala.

Ungefärligt läge

Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.