Det ursprungliga namnet har som förled fornsvenskans varþer ’vakt, vårdkase’, som ingår i många andra sydfinländska namn och är utbrett som namnled också i Sverige. Valtavuo-Pfeifer 1987 med hänv. Framför rdh har a-ljudet regelrätt övergått till å (Hultman 1939:90), vilket avspeglas också i de gamla skrivningarna. Det äldsta belägget med æ måste här lämnas utan avseende.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden-ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på-ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl.-ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Valtavuo-Pfeifer, Ritva, 1987: De finländska namnen på -böte, Vår(d)-, Vårdkas- och Kas-. I: Studier i nordisk filologi 67, s. 177–197. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 539. Helsingfors.
Hultman, O.F., 1939: Efterlämnade skrifter. Andra delen, utgiven av Rolf Pipping och Olav Ahlbäck. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 274. Helsingfors.
Wærdhö 1347
Wardöö 1492
Wordhöö
Wordöö 1537
Vordeöö 1544