Det finska namnet är Tornio, varifrån den svenska formen säkerligen är övertagen. Bakom Torneå ligger väl ett personnamn. Tidigt belagda i Finland är t.ex. Thorne Karlsson 1376, Herman Torne 1484. Man har förbundit personnamnet med ordet thorn i betydelsen ’ett slags spjut’, inlånat i finskan som tornio, tornia o. likn. Uusi suomalainen nimikirja. Vahtola tänker sig att vapenbenämningen har upptagits av tavaster, och att den direkt ingår i Torneå, antingen på grund av någon händelse eller på grund av jämförelse med en långsmal holme i älven (1991:122 f.). Pellijeff har tagit ställning till diskussionen (1992:55 ff.) som han också relativt utförligt refererar. Han ansluter sig till Vahtolas uppfattning om grundordet, ett inlånat ord med betydelsen ’ett slags spjut’ och framför möjligheten att vapenbeteckningen har knutits till någon speciell folkgrupp ”torniolaiset”. Viljo Nissilä betonar i flera sammanhang att det är älven som har gett namn åt orten vid mynningen m.fl. Men det är relativt vanligt att bebyggelsen ger namn åt vattendragen. En gård, namngiven efter ägaren, senare en by, vid älvmynningen synes som den enklaste förklaringen.
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Vahtola, Jouko, 1991: Kansojen moninaisuus. I: Tornionlaakson historia. I. Malung.
Pellijeff, Gunnar, 1992: Ortnamnen i Norrbottens län. Del 5. Haparanda kommun. Bebyggelsenamn. Övre Norrlands ortnamn utgivna av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Västervik.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.