Fi. Masku. Saxén sammanställer namnet med ett fornhögtyskt personnamn Masco, Masgo (1905:85). Även Vahtola tänker sig germanskt ursprung (1995). Sockennamnet ingår i flera andra namn i Åboland, främst Merimasko, det Masko som ligger vid havet. Pitkänen 1985:299.
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Vahtola, Jouko, 1995: Maskusta Rymättylään. I: Helsingin sanomat 15.10.1995.
Saxén, Ralf, 1905: Språkliga bidrag till den svenska bosättningens historia i Finland. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Utg. Finska Vetenskaps-Societeten. H 63. Helsingfors.
Pitkänen, Ritva Liisa, 1985: Turunmaan saariston suomalainen lainanimistö. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 418. Helsinki.
Finska: Masku