Landskapsnamn. Någon slutgiltig förklaring till namnet föreligger inte. I allmänhet har det sammanförts med det finska Ahvenanmaa, som dels har antagits vara en ombildning av det nordiska namnet, dels tvärtom en utgångspunkt för detta, dels även en oberoende bildning. Huvudleden land, resp. maa kan ha översatts i den ena eller den andra riktningen. Den avser ursprungligen säkert inte landskapet utan en av dess stora öar (jfr Lemland, Lumparland), som senare har blivit en huvudort. Om namnet, såsom de flesta forskare anser, från början är nordiskt, utgår fl. från urnordiskans *ahva, antingen i den mycket gamla betydelsen ’vatten’ (jfr lat. aqua, således ’vattenlandet’ enl. bl.a. Freudenthal 1868) eller i betydelsen ’å’ (Harry Ståhl 1964:10 ff.). Någon å av betydelse har det varit svårt att finna. Ståhl tänker sig att trakten av Kvarnträsket i Finström gett den sakliga grunden för namnet. En annan möjlighet antyds nedan under Jomala. I det finska namnet skulle fl. ha upptagits från urnordiskan men omtolkats och ombildats till ahvena ’abborre’. Å andra sidan skulle ljudutvecklingen sedan urnordiskans tid också tillåta att detta ahvena blivit å, i vilket fall maa kunde ha översatts till land. Enligt Sven Andersson betalade Åland på 1500-talet skatt i abborrar, vilket kunnat ge en saklig bakgrund både för en ombildning av det nordiska namnet och för en separat namnskapelse på finska. Huldén 1976. Ytterligare en teori går ut på att förleden vore ordet ål ’grusås’ (Sven Andersson 1966). Om en del av de åländska namnen på -land, såsom framkastats (jfr Hammarland), har fl. som syftar på någon fastlandsort, kan även landskapsnamnet med sin svårgripbara fl. komma i ny belysning.
De åländska bynamnen är, såsom Lars Hellberg (1987) har visat, av medeltida typer, vilket betyder att namntraditionen i stort sett har brutits efter vikingatiden, då även arkeologiska tecken på en befolkningssvacka föreligger. Medeltida är uppenbarligen också ett antal namn som man tidigare ansett ha urnordiska anor, d.v.s. härstamma från tiden före 800 e.Kr. Men man måste hålla möjligheten öppen att en del åländska namn är mycket gamla.
land Flera åländska sockennamn och själva landskapsnamnet slutar på -land: Hammarland, Lemland, Lumparland. Men antar att land i dessa fall har betydelsen ’ö’, densamma som uppträder i namnen på de danska öarna Langeland, Lolland och möjligen i Gotland. Ståhl 1964:10 ff., 1970:143. Det torde alltså vara fråga om ett urgammalt namnled. Det uppträder också i bestämd form i många yngre skärgårdsnamn av typen Båklandet, samt som tillägg till namn på öar eller kustområden som omtalas i sjöfararperspektiv: Barö landet, Vexala landet. Om det finns en kontinuitet mellan namnen i obestämd och bestämd form är osäkert. En direkt motsvarighet har elementet land i finskans maa ’stor ö’ (> sv. -mo) som ingår i ett stort antal skärgårdsnamn längs våra kuster. Zilliacus 1989:32 f.
Andersson, Sven, 1966: Landskapsnamnet Åland. I: Festskrift tillägnad K.Rob. V. Wikman. Budkavlen XLII – XLIV, s. 280–300.
Huldén, Lars, 1976: Namnet Åland. I: Nordiska studier i filologi och lingvistik. Festskrift tillägnad Gösta Holm på 60-årsdagen den 8 juli 1976, s. 218–224. Lund.
Freudenthal, A.O., 1868: Om Ålands ortnamn. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. H 11.
Hellberg, Lars, 1987: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Studier i nordisk filologi 68. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 541. Helsingfors.
Ståhl, Harry, 1964: Saklig ortnamnsforskning. I: Namn och bygd 52.
Mare Aland omkr. 1250
Alandia 1281
Alandh 1376
Åhlandh 1435 *
Åålandh 1485 *
Finska: Ahvenanmaa