Också detta namn har härletts från finskan (Huldén 1976 o. hänv.). Man har tänkt sig ett finskt personnamn Toivottu, som är belagt i fornfinskan och anses ingå i bynamnet Toottula i Lundo (Ritva Liisa Pitkänen). Ljudövergången oi > öi finns det andra exempel på. Tolkningen måste betraktas som osäker.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Huldén, Lars, 1976: Namnet Åland. I: Nordiska studier i filologi och lingvistik. Festskrift tillägnad Gösta Holm på 60-årsdagen den 8 juli 1976, s. 218–224. Lund.
Töuitö 1431
Töffuetha
Toffuetha 1537
Töuettöö 1544