Socknen har fått namn efter sin huvudby, vars namn i sin tur är ett namn av en typ som representeras också av Lemland, Hammarland, Åland. Fl. måste sammanhållas med två andra bynamn i Lumparland, nämligen Lumpo och Lumparby samt med fjärdnamnet Lumparen som åsyftar vattnet mellan Lumparland och Fasta Åland. Namnkomplexet Lumparland, Lumpo, Lumparby och Lumparen har sysselsatt forskarna i över hundra år. Freudenthal kunde inte hitta någon nordisk anknytning utan stannade för att erinra om finskans lumpo ’näckros’. Thors 1983a konstruerar ett sammanhang mellan namnen och ger en tolkning som ter sig rimlig: Äldst vore ett namn *Lumpa med böjningsformen Lumpo, bildat till ordet lump, som är gammalt, och betyder ’avhuggen bit av en stock’ eller ’klump, kloss’. I namnet syftar det på ett berg, tänker sig Thors. Till önamnet har sedan fjärdens namn Lumparen bildats och till detta Lumparland och Lumparby. Hellberg 1987 påpekar att ordet lump ingår i några namn på dels skär, dels åkerstycken i Bohuslän.
Som tillnamn uppträder Lwmppa, Lompe, Lumpo och liknande på 1500-talet i Lumparland (Hausen 1928:18). Tillnamnen kan givetvis vara bildade till ortnamnen. Men det är fullt möjligt att ett ursprungligt personnamn senare har börjat fungera som bynamn. Man kan i det åländska området inte bortse från att inflytelser från sydvästra Finland är tänkbara. Bland de inte så få finska namn som erinrar om dessa åländska kan nämnas ett bynamn Lumparla i Reso. De varierande formerna påminner om finska namnvariationer som Paimio vid sidan av Paimari (Pemar), varom Huldén 1982 med hänv. Man kan åtminstone tänka sig att den yttersta utgångspunkten är ett personnamn *Lumpo, förkortning av ett längre namn (Salomon, Absalom?), vartill motsvarigheter finns i finskan (Uusi suomalainen nimikirja: Lommi).
land Flera åländska sockennamn och själva landskapsnamnet slutar på -land: Hammarland, Lemland, Lumparland. Men antar att land i dessa fall har betydelsen ’ö’, densamma som uppträder i namnen på de danska öarna Langeland, Lolland och möjligen i Gotland. Ståhl 1964:10 ff., 1970:143. Det torde alltså vara fråga om ett urgammalt namnled. Det uppträder också i bestämd form i många yngre skärgårdsnamn av typen Båklandet, samt som tillägg till namn på öar eller kustområden som omtalas i sjöfararperspektiv: Barö landet, Vexala landet. Om det finns en kontinuitet mellan namnen i obestämd och bestämd form är osäkert. En direkt motsvarighet har elementet land i finskans maa ’stor ö’ (> sv. -mo) som ingår i ett stort antal skärgårdsnamn längs våra kuster. Zilliacus 1989:32 f.
Huldén, Lars, 1982: Finska inslag i Ålandsområdets ortnamnsskick. I: Studier i nordisk filologi 63, s. 95–103. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 502. Helsingfors.
Thors, Carl-Eric, 1983a: Något om åländska namn på -by. I: Åländsk odling. Årsbok 1981-82, s. 68–69. Mariehamn.
Hellberg, Lars, 1987: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Studier i nordisk filologi 68. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 541. Helsingfors.
Hausen, Greta, 1928: Tillnamn på Åland. Deras former och förekomst till år 1600. Studier i nordisk filologi XVIII:6.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.