Namnets finska form är Veteli. Virrankoski som anför ett större antal belägg delar dem i tre grupper, av vilka de trestaviga förefaller äldst (Wetelä, Wettele), medan tvåstaviga på -el och -il verkar uppträda något årtionde senare (Öffr Wetell 1560, Öffwerwetil 1558).
Det finns tre nedslag av namnet längs Perho å: Nedervetil, Vetil och Övervetil, därtill ett Vetilmossen i Karleby. De är givetvis relaterade till varandra geografiskt och historiskt. En beaktansvärd möjlighet är att bärare av samma tillnamn har bosatt sig på olika platser längs älven. Tillnamnet Veteli uppträder i äldre tid i Savolax och norra Österbotten. Uusi suomalainen nimikirja: Veteli. Namnet har länge sammanförts med fi. vetelä ’vattenaktig, sank’ (Saxén 1905:255) samt Veteläinen, som torde ha betecknat ’en vid vatten boende’. Det problematiska är att namnet slutar på -i i finskan. Många lånord, också personnamn, har fått den formen. Virrankoski hyser tvivel på den vanliga tolkningen, som han dock godtar, i brist på en bättre (1961:720 f.). De äldsta beläggen motsvarar tydligen ett *Vetelä. Växling mellan namnformerna Vetelä och Veteläinen förekommer på 1500-talet i ett namnkomplex vid Vuoksenmynningen (Nissilä 1939:444). Den trestaviga namnformen skulle i den svenska dialekt som har talats i Vetil ha förlorat slutvokalen, och slutdelen -el skulle ha övergått till -il (jfr Hagfors 1891:43). Det är kanske den förekommande tvåstaviga formen som har framkallat den finska slutvokalen -i. Virrankoskis tvekan beträffande etymologin förefaller dock befogad. Man kunde alternativt tänka sig ett personnamn av annat än finskt ursprung som utgångspunkt. Ett sådant är tillnamnet Wedel, Wethel m.fl. som uppträder både på danskt och tyskt område (Danmarks gamle Personnavne II,2:1188, Gottschald 1954:599). Det hör samman med fvn. va∂ill, ve∂ill, avledning till vad(a) (de Vries 1961:637). Det finns andra främmande personnamn längs Österbottens kust. Se t.ex. Vindala. Karsten har gett namnet Vetil en nordisk tolkning utgående från ett fsv. *væþla (som lån i fi. väylä), besläktat med det nämnda ve∂ill (1923:169 ff.). Suomen sanojen alkuperä anför härledningen med frågetecken (väylä). Framkomligare synes vägen över ett invandrat tillnamn. Suomalainen paikannimikirja omfattar den traditionella sammanställningen med vetelä.
Suomen sanojen alkuperä. Etymologinen sanakirja. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 556. Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen toimituksia 62. Helsinki 1992 –.
Karsten, T.E., 1921, 1923: Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. I-II. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 155, 171. Helsingfors.
Danmarks gamle Personnavne. Utg. av Gunnar Knudsen, Marius Kristensen o. Rikard Hornby. I, 1-2 Fornavne 1936–48. II, 1-2, Tilnavne, 1949–64. Köbenhavn.
Suomalainen paikannimikirja, 2007. Redaktörer: Sirkka Paikkala, Eeva-Liisa Stenhammar, Pirjo Mikkonen, Ritva Liisa Pitkänen, Peter Slotte. Karttakeskus. Kotimaisten kielten tutkimuskeskus, nr 146. Helsinki.
de Vries, Jan, 1961: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. Leiden.
Gottschald, Max, 1954: Deutsche Namenkunde. Unsere Familiennamen nach ihrer Entstehung und Bedeutung. Dritte vermehrte Auflage, besorgt von Eduard Brotführer. München.
Virrankoski, Pentti, 1961: Kokkolan pitäjän yläosan historia. Keski-Pohjanmaan historia. V. Kokkola.
Saxén, Ralf, 1905: Språkliga bidrag till den svenska bosättningens historia i Finland. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Utg. Finska Vetenskaps-Societeten. H 63. Helsingfors.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Nissilä, Viljo, 1939: Vuoksen paikannimistö. I. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 214. Helsinki.
Hagfors, K. J., 1891: Gamlakarlebymålet: ljud- och formlära samt språkprov. Helsingfors.
Wetella 1543
Wetelä 1546
Vettele by
Wettella 1548
Finska: Veteli
Vindala Vindala