Förmodligen kan namnet Lavia föras tillbaka på personnamnet Lave, som förekommer flera gånger i trakten under medeltiden. Det har uppfattats som en kortform av Olafer (Thors 1959:71 f.), eller av Klaus, Nikolaus. Diskussion hos Kepsu 1968:75 f.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Kepsu, Saulo, 1968: Vehkalahden vanhat talonnimet. I: Punttila, Matti och Manninen, Jarmo: Vehkalahden pitäjänkirja. Ankapurha VI. Kymenlaakson osakunnan kotiseutujulkaisu. Myllykoski.
Lauia 1571