Landskapsnamnet, fi. Karjala, har sammanställts med det finska ordet karja ’boskap’. Men detta anses vara ett lån från germanska eller baltiska språk; det motsvaras i svenskan av här ’krigshär’ < urnordiskt *xarja. Samma betydelse kan ha funnits i finskan. Namnet kan avse en trakt som har varit känd för boskapsskötsel eller ett område där någon härsmakt har varit förlagd. Jorma Koivulehto, som behandlat namnet tänker sig snarast det senare. Den bebyggelsebetecknande ändelsen -la antyder att namnet ursprungligen har varit knutet till någon centralort. Viljo Nissilä vill placera centralorten, vars namn överförts på landskapet, vid mynningen av floden Vuoksen i Ladoga. Han ger exempel på namngruppens vidsträckta spridning i flera sammanhang (1948:241, 1962a). Koivulehto 1997:163, Suomen sanojen alkuperä. Landskapets gräns i väster mot Nyland följer enligt nutida uppfattning Kymmene älv. Uppslagsverket Finland. Översiktsverket Suomenmaa V hänför dock kusten t.o.m. Veckelax till Nyland.
-la, -lä Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.
Suomen sanojen alkuperä. Etymologinen sanakirja. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 556. Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen toimituksia 62. Helsinki 1992 –.
Uppslagsverket Finland. 1–3. Helsingfors 1982–85.
Nissilä, Viljo, 1948: Pohjois-Pohjanmaan karjalaista nimistöä. I: Virittäjä 1948.
Nissilä, Viljo, 1962a: Suomalaista nimistöntutkimusta. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 272. Helsinki.
Koivulehto, Jorma, 1997: Were the Baltic Finns “clubmen”? I: You name it, s. 151–169. (Se Pitkänen-Mallat 1997).
Suomenmaa. 1–10. Helsingfors 1919–31. Omarbetad upplaga 1–7, 1967–78.