Fi. Vehmaa. Enligt Lopmeri från fi. vehmas, ungefär ’lundartad natur’, kanske utlöst ur ett sammansatt Vehmassalmi (1947:188 ff.). Eftersom en förbindelse -ehm- är omöjlig i svenskan har formen med långt -e- bildats. Ljudutvecklingen förklaras i varje fall enklast med utgångspunkt i finskan.
mo De flesta av inemot 30 bynamn som slutar på -mo är av finskt ursprung och deras sl. är i regel fi. maa ’land, (större) ö’, vars långa a-ljud regelmässigt skall övergå till å under fornsvensk tid. Till typen hör Eugmo, Innamo, Karkmo o.s.v.. och också många skärgårdsnamn som inte har blivit bynamn i Österbotten, Åboland och Nyland. Zilliacus 1989:50, Naert 1995:162. Några av namnen på -mo hör dock hemma bland namn på -o, d.v.s. är personnamnsformer som börjat fungera som ortnamn. Också det svenska ordet mo ’sandig mark’ eller dylikt anses ingå i ett 40-tal finlandssvenska ortnamn.Valtavuo-Pfeifer 1998:122, LEX.
Lopmeri, J.A., 1947: Vanhan Vehmaan kihlakunnan pitäjien ja kylien nimet. II. Entisten Vehmaan ja Taivassalon pitäjien nimet. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 220. Helsinki.
Wemo 1331
Væmo 1345
Vemo 1376
Wema socken 1423
Vehemo hrd 1538
Finska: Vehmaa