En av många omfattad tolkning (Hugo Pipping 1918, Sven Andersson 1949, Hellberg 1987) är att namnet betyder ”gatan som leder till vårdkasen”. Att a i fl. inte har övergått till å som i Vårdö antas bero på att det dh som stod mellan r och gh tidigt har fallit bort. Framför gh skall a inte förändras. Den äldsta skrivningen antas uppvisa ett exempel på övergången a >ä, ö i tvåstavingar på -u. Jfr Tranvik, Sund. Att i stället nominativformen har blivit gällande kan stå i samband med att det plurala -a som ingår i många åländska namn har införts även i detta. Det kortstaviga gata skall normalt få långt t i dialekten. Uttalet med långt a är säkerligen framkallat av den officiella formen. Ordet gata ingår i vägnamn på flera ställen i Sverige, såsom Åskott, Näskott i Jämtland (Flemström 1972:160, 250), Mogata i Östergötland (Franzén 1982:24).
Huruvida fl. verkligen är vardher kan man eventuellt diskutera. Det finns t.ex. inga spår av en genitivform vardhar i fl., medan Vårdö i flera fall skrivs Wårde öö 1547 och liknande. Det starkaste skälet för tolkningen är väl närheten till Vårdö. Utgår man från fsv. vargher ’dråpare, strypare, omskrivning för ulfer’ blir förklaringen knappast mindre sannolik. I ett *Warghagata skulle mellanvokalen mycket snart ha fallit bort genom s.k. haplologisk synkope. Det finns ett par bynamn med fl. Varg- på Åland, där en del belägg har formen Warga-, d.v.s. genitiv pluralis, men där efterleden ger bättre förutsättningar för att vokalen skall stå kvar (Vargsunda i Jomala, Vargskär i Föglö). Som namn på t.ex. en besvärlig färdväg skulle ”Varggatan” passa bra.
I östra delen av Ålandsområdet får man vara uppmärksam på möjligheten att öar kan ha uppkallats efter orter på fastlandet av vilkas invånare de någon gång utnyttjats eller ägts. Det kan därför vara av ett visst intresse att det i sydvästra Finland förekommer ett trettiotal ortnamn med fl. Varkaan- eller Varkaitten (varas ’tjuv’, ett lån från nord. varg), vars närmare syftning dock inte är utredd (Ritva Liisa Pitkänen).
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Pipping, Hugo, 1918: Finländska ortnamn. Helsingfors.
Hellberg, Lars, 1987: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Studier i nordisk filologi 68. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 541. Helsingfors.
Andersson, Sven, 1949: Sockennamnet Vårdö. I: Hyllningsskrift tillägnad Rolf Pipping. Acta Academiae Aboensis. Humaniora 18.
Flemström, Bertil, 1972: Jämtländska ortnamn, Östersund.
Franzén, Gösta, 1982: Ortnamn i Östergötland, Stockholm.