Ursprungligt namn på en ö. Fl. är subst. brott n. eller troligare bråte m. Det senare har påträffats i betydelsen ’vildmark’ i trakten, och antas därför kunna föreligga i den betydelsen här. I-M. Loman 1978:26. Jfr även brott ’lövbrott, lövtäkt’! Karsten hänvisar till flera andra betydelser: ’förhuggning’, ’nyodling’. Karsten 1921:300. Harling-Kranck noterar för bråte den speciellt nordösterbottniska betydelsen ’rishag, hägnad av okvistade träd och ris’ (1990:181). Byn delades 1830 i Ytter- och Överbråtö.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Karsten, T.E., 1921, 1923: Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. I-II. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 155, 171. Helsingfors.
Harling-Kranck, Gunilla, 1990: Namn på åkrar, ängar och hagar. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 565. Helsingfors.
Loman, Ing-Mari, 1978: När öar blir fastland. Budkavlen 56-57, s. 25–39.
Bråthöö 1543
Brååthöö
Bråttöön 1544
Brothöö 1546