Raumo Raumo, Satakunta

Stad, äldsta kända privilegier 1442, men sannolikt äldre. Uppslagsverket Finland. Se Raumo, landskommun.

ström Ett osammansatt Strömma förekommer fem gånger, Ström en gång och sl. -ström fem gånger i bynamnsmaterialet. Slutvokalen i det förstnämnda är det ursprungligen plurala -a (se namnelementet -a), antingen med från början plural syftning (flera strömmar) eller infört efter mönster av andra namn. Ordet ingår i ca 800 namn på sund och bäckar i Finland. Hellberg 1987:192, LEX.

-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.

Uppslagsverket Finland. 1–3. Helsingfors 1982–85.

Raumo, Raumo landskommun

Raumo landskommun Raumo