birke, byrke, björk Ett dussin namn i det följande har fl. Björk-, därtill finns några med fl. Birk. Uttalet av substantivet björk (urgerm. *berko–) varierar i dialekterna, formen bjärk är utbredd över hela det finlandssvenska området men vanligast i Österbotten, medan björk förekommer åtminstone alternativt i de sydligare landskapen (Ordbok över Finlands svenska folkmål). I ortnamnen är äldre skrivningar med Bircke- o.likn. vanliga, även om uttalet numera är Björk-, utgående från den skriftspråkliga form som namnen officiellt har givits. I de fallen får man utgå från en kollektiv beteckning birke, att jämföra med andra liknande trädkollektivbildningar (gräne, äspe, byske). Om uppkomsten av dessa har olika teorier framförts, men mycket talar för Sigurd Fries uppfattning att de har bildats under urnordisk tid efter mönster av andra avledningar med suffixet -ja. I ljudsituationen har birk utvecklats vidare till byrk och börk (Hultman 1939:§ 48), och sammanblandning med bjärk, björk har skett. Huruvida någon verklig betydelseskillnad mellan trädnamnet och kollektivet avspeglas i namnskicket är det svårt att bedöma; Fries finner det inte troligt. Närmare om trädnamnet björk och birke hos Fries 1957:97 f., 2000:201 ff.
lund Ordet lund ingår i några bynamn och flera namn på hemman och egendomar. Det hör till de vandrande namnlederna och har inte nödvändigtvis avseende på lundartad natur. Ordet ingår väl även i namnet Lundo i Åbotrakten. Tämligen nybildade namn med sl. -lund åsyftar ofta stora gårdar, villor jämte omgivning m.m. Förleden är gärna ett personnamn: Loviselund.
Börkalwnda 1537
Birckelundh 1544