Namnet hör typologiskt samman med Kumlinge, Seglinge, Enklinge, och det är inte fråga om några ”äkta” inge-namn (en mycket gammal namngrupp), utan troligen om inbyggarbeteckningar som har överförts på själva orten. Inbyggarbeteckningarna kan vara bildade till platsens egentliga namn (jfr korsungar till Korsnäs i Österbotten) eller till namnet på en annan ort, varifrån inbyggare flyttat hit. Till samma typ hör väl också Skaftung, by i Sideby. Man kan i dessa trakter inte bortse från möjligheten att det finns rent finska ortnamn som slutar på -inki, -unki, och att ett sådant kan ligga bakom inbyggarbeteckningen.
Första stavelsen i namnet Sottunga har förbundits med öst- och nordsvenska dialektord som sotta ’smutsa’ och sottig ’smutsig, nersölad’. Man kan också erinra om svenska sjönamn som Sottern. Stavelsen Sott- kan i Ålandsområdet även ha utvecklats från ett *Sut (Hultman 1939:§ 74), sammanhörande med t.ex. fi. susi ’varg’. Det finns ett antal namn med fl. Sottungs- o. liknande (LEX), men de flesta förefaller utgå från sockennamnet.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
LEX = Kurt Zilliacus, Michaela Örnmark, Finlands svenska ortnamn. Namnleds-lexikon. 1999.
Hultman, O.F., 1939: Efterlämnade skrifter. Andra delen, utgiven av Rolf Pipping och Olav Ahlbäck. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 274. Helsingfors.