Hullberga är förmodligen ett ursprungligt naturnamn som fått sitt -a i analogi med många andra byars namn. Om fl. är hull s. eller hull adj. är svårt att avgöra. Med det förra betecknas ’muskel och fettvävnad på kroppen’, med det senare, belagt endast i österbottniska dialekter, ’snål, gnidig’, vilket kanske vore lättare att hitta paralleller till (Svältören, Fåfängskäret). Ett sjönamn Huld eller Hulla i Österåker, Södermanland, antas av Strandberg (1999) betyda ’den dolda sjön’ och hänga samman med verbet hölja och fvn. hulidr ’dold’. Ett uttal hɷlɷ- anfört av LEX antas slutligen kunna ge innebörden ’hålig, med hålor’.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
LEX = Kurt Zilliacus, Michaela Örnmark, Finlands svenska ortnamn. Namnleds-lexikon. 1999.
Strandberg, Svante, 1999: Bynamnet Hulla. I: Österåkers hembygdsförenings årsskrift.
Hwlbergh 1585