Tidigare Brunkala, fi. Prunkkala. Namnet Aura är övertaget från ånamnet Aurajoki, Aura å, och användes i första hand som namn på ortens järnvägsstation, men gällde från 1917 som namn på socknen. På grund av likheten med latinets aura, aurora fann ånamnets förled användning i akademiska sammanhang, sedan Åbo Akademi grundats 1640. Många förklaringar har framställts: fvn. aurr ’ör, grus’, fi. aura ’plog’ med syftning på en av forsarna i ån (V. Solstrand 1939), den urnordiska motsvarigheten till sv. ådra (Koivulehto 1987:36). Huldén har sammanställt namnet med andra finska bebyggelsenamn av typen Aurala, Aurola, och menar att i många av dessa ingår en finsk kortform av namnet Abraham, vanligt under vår medeltid, kanske också i Åbonamnet, syftande på någon bebyggelse vid åmynningen (1997a:181 med hänv.). Se vidare under Åbo. Det gamla namnet Brunkala innehåller ett personnamn Brunke, Brunka (Saxén 1905:69).
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Solstrand, Väinö, 1939: Aura och Vanda. I: Budkavlen 1939.
Koivulehto, Jorma, 1987: Namn som kan tolkas urgermanskt. I: Studier i nordisk filologi 67, s. 27–42. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 539. Helsingfors.
Saxén, Ralf, 1905: Språkliga bidrag till den svenska bosättningens historia i Finland. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Utg. Finska Vetenskaps-Societeten. H 63. Helsingfors.
Huldén, Lars, 1997a: Younger names of old rivers. I: You name it, s. 178–186. (Se Pitkänen, Mallat, 1987).
Finska: Prunkkala
Åbo Åbo