De äldre beläggen är ganska stereotypa och ger få formella fästpunkter för uttolkaren. Åbo är Finlands äldsta stad, sannolikt grundad på 1280-talet.
En länge accepterad tolkning av namnet är att fl. är ordet å och sl. genitiv plur. av ordet bo ’bebyggare, person som är bosatt på en ort (såsom Vasabo)’, boa. Slutled saknas enligt denna tolkning i namnet, men den ursprungliga slutleden ansåg T.E. Karsten 1933 (FMS 1:78) bevarad i det finska namnet Turku, som betyder ’handelsplats’. Båda namnen kunde alltså tänkas utgå från konstruktionen ”Åbornas torg”. Thors har emellertid gjort berättigade invändningar mot denna förklaring. Fi. turku är liksom sv. torg ett lån från slaviskt språk, men det har troligen lånats direkt och inte via svenskan. Thors tänker sig i stället ”de vid ån – Aura – boendes (by, boplats)”. En parallell finner han i namnet Kyrubominne 1443, senare Stor- och Lillkyro i Österbotten ’(Tavast)kyrobornas åmynning’ (1949:26). Några riktigt jämförbara former uppvisar dock inte Åbo. Man kan också notera att sockennamnet Eura skrivs æffraboaminne 1415, med en tydlig genitiv pluralis.
Sannolikt har bristen på tydliga pluraler av namnet Åbo bidragit till att Thors senare har stannat för att namnet innehåller bo n. ’stor gård’ (1972:7). Det i och för sig förbryllande belägget Aboes 1340 kan tolkas i samma riktning. Bägge förklaringarna anförs av Pamp 1988:74. Fl. vore alltså ordet å med syftning på Aura å, sl. bo ’gård, egendom’ eller en rest av boa ’invånarnas, boarnas’. I historisk litteratur talas det ofta om ”åbodarna”, varmed antagligen också antyds en tänkbar förklaring till stadsnamnet. Men om namnet hade innehållit ordet bod eller boda, skulle detta säkerligen ha avspeglats i skrivformerna, möjligen ännu på 1500-talet (jfr Ståhl 1970:89 f.). Tolkningen avvisas på samma grund av Thors (1949:26 not) m.fl. Svenskt ortnamnslexikon ger många belägg för att bo också har kunnat betyda ’bygd’, och att den betydelsen ”sträcker sig tillbaka till förhistorisk tid”. Grupper av namn på -bo ’bygd’ anförs från Småland, Gotland, Gästrikland och Hälsingland. I Finland förefaller namn av det slaget helt okända.
Säkra belägg för namnet Åbo finner man först från senare delen av 1200-talet. Gardberg har i sin stadshistorik visat att tidigare skrivformer som åberopats för namnet måste avföras från diskussionen (1971:140 ff. med hänv.). Han gör dock ingen bedömning av namnets ålder. Förutsättningarna för en ”egendom”, d.v.s. betydande gård, med svenskt namn vid mynningen av Aura å måste bedömas som ganska små vid denna avlägsna tid. Trakten var finsk, att döma av socken- och bynamnen, vilka dock har ett tidigt inslag av germanska personnamn, då i varje fall en del av de sammanställningar av bynamn och personnamn som Vahtola har gjort (1983) förtjänar beaktande. Det första biskopssätet fanns i Nousis, men flyttades på 1220-talet till Korois, och först i slutet på 1280-talet började den domkyrka som står kvar än i dag byggas på Unikankare. Måhända kan det inte anses uteslutet att namnet Åbo är bildat eller ”givet” först på 1200-talet. Ett dominikankloster etablerades 1249 vid stranden av ån. Dess lämningar i Kaskisbacken har delvis framgrävts i slutet av 1900-talet. Klostret anses ha ägt fiskebodar och upplåtit dem åt fiskare. Dominikanerna var predikarmunkar som strävade att lära sig landets språk och stå i nära förbindelse med folket. Klostret var helgat åt S:t Olof och omtalas ofta i litteraturen som S:t Olofs kloster. Många kloster har ett eget namn. Det närmast liggande, Nådendal, Vallis gratiæ, har gett namn åt den omkringliggande staden. Är Åbo ursprungligen munkarnas namn på klostret, måhända inte officiellt, men i bruk? Dominikanklostret i Åbo var ett bland flera inom provinsen Dacia. Ett annat, tidigare grundat, låg i Åhus (<*Ar-os ’åmynning’) nära Kristianstad i Skåne. Munkarna förflyttades ofta mellan klostren. Det låter tänka sig att namnet Åbo bildats efter den skånska modellen. Sl. skulle då närmast ha betydelsen ’hus, hem’, förekommande redan i fsv. Namnet får antas ha övertagits av den kringliggande bebyggelsen och snart tett sig som ett passande svenskt namn på stadsbildningen vid slutet av 1200-talet. Skrivningarna Åhus för det skånska namnet torde dock vara senare (enligt upplysning av arkivchef Göran Hallberg, Lund).
Men det är inte nödvändigt – även om det kanske vore klokast – att avsluta spekulationerna ens här. Man känner endast delvis namnen på de munkar som sändes till dominikanklostret. Men det var brukligt att den som blev munk antog ett bibliskt namn. Ett sådant är Abraham. En prior bar på 1290-talet det namnet, men det kan ha förekommit tidigare i klostersammanhanget. Det var inte ovanligt bland andans män, och det spred sig också utanför den kretsen. När finnarna kristnats godtog kyrkan inte de hedniska finska personnamnen, utan tog i bruk de bibliska som dopnamn. Det är välkänt att finnarna inte accepterade de långa bibliska namnen som sådana. De förkortade dem på många sätt. Inte sällan uppträder samma person i handlingarna under olika kortnamn. Också av Abraham förekommer i folkspråket en mängd tvåstaviga former (Uusi suomalainen nimikirja).
I ett försök att förklara namnet Aura å, fi. Aurajoki, som först på 1400-talet uppträder i källorna, har jag utgått från en kortform *Abra > Aura, med en ljudutveckling som har många paralleller i finskan. Jag tänker mig samma bakgrund för åtminstone en del av de talrika finska bebyggelsenamnen av typen Aurala, Aurola. Huldén 1988. Det finns i Åbotrakten rätt många bebyggelsenamn som är identiska med personnamn. I detta arbete nämns Nagu, Korpo, Masko, Attu, avledda av personnamn är Qvidja / fi. Kuitia, Iniö, Pargas / fi. Parainen. I räckan av personrelaterade ortnamn kan också Åbo tänkas höra hemma. Vahtola upptar inte det forntyska Abo i sin ovannämnda förteckning, som bygger på jämförelser med Förstemanns forntyska namnlexikon. Om Abo, som är belagt från 700-talet säger Förstemann att det är fruktlöst att spekulera om vilket längre namn denna kortform utgår från.
Det är hög tid att stanna upp och tänka över vad som kan vara rimligt i fråga om Åbo. Ingen av de framlagda förklaringarna är invändningsfri. Det finns inget annat bo ’gård, egendom’ i Finland, om man undantar det inte helt säkra Boe i Borgå, den plurala inbyggarbeteckningen är formellt odokumenterad, sammankopplingen med dominikanklostret eller enskilda munkar måste anses tvivelaktig av kronologiska och andra skäl. Däremot kan personnamnsförklaringen förtjäna att prövas i ett annat perspektiv.
Man vet att Åbo var ett handelscentrum redan under hednisk tid, även om den lokala placeringen kan ha varit olika, beroende på åns segelbarhet m.m. Det ryska inslaget i verksamheten har varit märkbart och har även lämnat spår i Åbotraktens namnskick. Stadens finska namn Turku är väl det tydligaste vittnesbördet om ryskt inflytande, men är dock som ord ett tidigt inlån i finskan. Bynamnet Paaskunta, som betecknar en by i nordkanten av Åbo, har behandlats av flera forskare. Lauri Posti härleder första delen av namnet från ett ryskt pogostu ’by, kyrkby’ m.m. Handelsmän från Novgorod vistades redan på 1100-talet i Åbotrakten. Posti anser att Paaskunta har betecknat det ställe där handelsmän från Novgorod bodde (1950:133). John Lind (1981:145 ff.) vill radikalt reducera det östliga inslaget i Åbos handelsförbindelser och pekar i stället på Gotland som huvudort för handelsströmmen. Han finner att det som blev staden Åbo var en bebyggelse som etablerades på 1200-talet (s.165).
Den ortodoxa kyrkan införde uppenbarligen mycket tidigt bibliska namn och helgonnamn i det ryska dopnamnsskicket. Redan på 1300-talet har sådana namn i förkortade former via Karelen och karelarna nått Bottniska vikens kust. Handelsmännen från Novgorod på 1100-talet bar utan tvivel kristna namn i rysk form. Av namnet Abraham uppvisar ryskan former som Abram, Avram. Om härledningen av Aura, i Aurajoki, från ett personnamn, som blivit namn på en gård, vars namn tagits till utgångspunkt för ånamnet, är riktig, vilket jag inte anser uteslutet, kan personnamnet just inte vara något annat än detta Abraham. Beträffande Abo är möjligheterna fler, men kan också vara densamma. A-ljudet övergår regelrätt till å i slutet av 1300-talet. Ett *Abo, *Aapo eller liknande förvandlades lätt av de svenska makthavarna till det begripliga svenska namnet Åbo.
Diskussionen ovan har sina fantasifulla drag, men kan måhända sägas ha visat att namnet Åbo fortfarande förtjänar att begrundas. I en artikel 2013 har Mikko Heikkilä framlagt en alldeles annan tolkning av namnet Åbo. Av det äldsta belägget aboa i ett påvebrev 1259 kan slutas att namnet varit i bruk medan biskopsgården och kyrkan låg i Korois, alltså långt innan domkyrkan började byggas på Unikankare. Heikkilä tänker sig att namnet urpsrungligen åsyftat borgen Vanhalinna i Lundo och att dess äldsta fornsvenska form varit *Aborg (Heikkilä 2013: 453 ff.). Någon parallell till att -borg förkortas på antaget sätt ges inte i artikeln och är inte känt.
boda, bo Denna slutled uppträder i 22 bynamn som -boda och dessutom några gånger nersliten till -bo. Talrikast är namnen på Åland, men de glesnar österut och upphör efter västra Nyland. I Österbotten saknas bynamn av detta slag. Formen på -a är ursprungligen en pluraländelse men har omvandlats till suffix (se -a). I skärgården synes namnen i främsta rummet ha åsyftat sjöbodar, men i Sverige har de sammankopplats med fäbodväsendet, och samband med fäbodar har antagits också i Finland. Också bodar på avlägsna slåttermarker och förvaringsbodar av olika slag kan tänkas åsyftade. I Hälsingland synes liknande namn ha åsyftat hus som man bott i om sommaren (Brink 1984:81), måhända även annorstädes. Namntypen har varit i bruk från vikingatiden och långt framåt. De finlandssvenska bynamnen härstammar säkerligen från vår medeltid. Namnexempel: Brännboda, Hastersboda, Vessingsboda, Skogboda, Boda, Bo(d)näs. Förleden i namn på -boda är ofta ett personnamn. Thors 1953b, Hellberg 1987:123, Ståhl 1970, Pamp 1988:50 f.
Förstemann, Ernst, 1900: Altdeutsches Namenbuch. I. Personennamen. Bonn.
Vahtola, Jouko, 1983: En gammal germansk invandring i Finland i bynamnens belysning. I: Historisk tidskrift för Finland.
Huldén, Lars, 1988: Från några underliga öar i Österbotten till Aura å. I: Ingemar Olsson den 25 augusti 1988. Meddelanden från Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet. 26. Stockholm.
Heikkilä, Mikko, 2013: Om Finlands världsliga och kyrkliga införlivande med Sverige. I: Historisk tidskrift för Finland 2012:4, s. 437–468.
Thors, Carl-Eric, 1972: Ortnamn och bebyggelse i Åboland. I: Folkmålsstudier XXI.
Ståhl, Harry, 1970: Ortnamn och ortnamnsforskning. Uppsala.
Pamp, Bengt, 1988: Ortnamnen i Sverige. Femte upplagan. Lundastudier i nordisk språkvetenskap. Serie B. Nr 2. Lund.
Thors, Carl-Eric, 1949b: Stadsnamnen i Finland. En översikt. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1949, s. 23–29.
Karsten, T.E., 1933: Svenskt och finskt i Finland. I: Folkmålsstudier I, s. 63–88.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Lind, John, 1981: Varæger, nemcer og novgoroder år 1188. Historisk tidskrift för Finland.
Svenskt ortnamnslexikon, 2003. Red. Mats Wahlberg. Språk- och folkminnesinstitutet. Uppsala.
Gardberg, Carl Jacob, 1973: Åbo stads historia från mitten av 1100-talet till år 1366, Åbo.
Posti, Lauri 1950: Kaarinan Paaskunta ja Aurajoen suun muinainen kauppa. I: Kalevalaseuran vuosikirja 30, s. 128–135.
Aboa 1259 *
Abo 1291
Aboensis 1291 – (med böjningsformer i många latinska handlingar)
in Abo 1326
biscop j Abo 1340
Aboes biscopsdöme 1340
Finska: Turku