I över trettio av våra bynamn är fl. Fin(n)- eller Fins-. Det vanliga Finby betecknar säkerligen i regel byar där befolkningen har varit finsk. Fl. i namnen står ofta i genitiv pluralis ’finnarnas’. Ett mansnamn Finvidher förekommer på 1400-talet på Åland och i Egentliga Finland. Thors antar att detta åsyftas i Finnela i Masku, i så fall väl i kortformen Finne. Thors 1959:30, Hellberg 1987:215 ff. Också som tillnamn förekommer Finne tidigt.

Åland

Eckerö: Finbo Finström: Finström Geta: Finnö Sund: Finby Föglö: Finholma Kökar: Finnö Sottunga: Finnö

Åboland

Finby: Finby , Finnarv Korpo: Finnö Nagu: Finby Pargas: Finby Västanfjärd: Finsjö

Egentliga Finland

Bjärnå: Finnäng Kustö: Finby Pikis: Finby Sagu: Finnkulla , Finskilä

Nyland

Borgå: Finnby Esbo: Finnå , Finnvik bol Ingå: Finnböle , Finnpada Karis: Finby , Finnbacka , Finsbacka Kyrkslätt: Finnby , Finnsbacka Pernå: Finnby Snappertuna: Finnäs Strömfors: Finnby Tenala: Finby , Finby gränd Tusby: Finby

Österbotten

Närpes: Finby

Satakunta

Kumo: Finnby Norrmark: Finby