”Finnarnas by”. Namnet är alltså givet av svenska grannar. Ortens finska namn är Särkisalo. Se Siksala. Bynamnen i Finby granskas i sockenhistoriken (Granholm och Häggblom 1968) av Helge Granholm. En del gamla belägg har övertagits från hans framställning.
arv Fem byar och socknen Bromarv i västra Nyland och Finby i Åboland har namn som slutar på -arv med innebörden ’egendom som tagits i arv’. Namntypen förekommer också i Dalarna, Uppland och Hälsingland, ofta i bestämd form-arvet. Måhända har namnen, såsom Harry Ståhl menar, ursprungligen avsett nyodlingar som gått i arv efter odlaren, vars namn regelmässigt bildar förleden. Ståhl 1941.
by Den vanligaste slutleden i det finlandssvenska bynamnsmaterialet är -by med ca 520 belägg. Namn av det slaget förekommer i alla delar av området, men klart störst är antalet i Nyland (330). Den är vanlig i Sverige, speciellt i Mälarlandskapen, men förekommer i hela Norden och i av nordbor koloniserade områden i England och Normandie. Det är alltså fråga om ett gammalt namnelement, som har varit i fullt bruk under vikingatiden och möjligen långt tidigare. Å andra sidan är ordet och namnelementet levande ännu i dag. De verkligt gamla namnen har ofta natursyftande förled: Åby, Dalby, Sundby. Sådana namn är inte vanliga i Finland, där förleden ofta är personsyftande, vilket har bedömts som ett medeltidsdrag. Ordets centrala betydelse är ’bebyggelse med en eller flera gårdar’. Enligt Hellberg får de äldsta namnen antas ha syftat på ängsmark av något slag. Någon sådan betydelse är inte aktuell för de finländska namnens del. Det är fullt möjligt att, såsom Granlund framhållit, namnelementet hos oss sekundärt fogats till ursprungligen enledade namn såsom Näs, Berg o.s.v.. Uttalsformerna står ofta i bestämd form, särskilt i Österbotten. Hellquist 1918, Hellberg 1950:146 f., Granlund 1956:157 f., Ståhl 1970, Hellberg 1987:59 ff., Holm 1987, Pamp 1988:38 ff.
finn I över trettio av våra bynamn är fl. Fin(n)- eller Fins-. Det vanliga Finby betecknar säkerligen i regel byar där befolkningen har varit finsk. Fl. i namnen står ofta i genitiv pluralis ’finnarnas’. Ett mansnamn Finvidher förekommer på 1400-talet på Åland och i Egentliga Finland. Thors antar att detta åsyftas i Finnela i Masku, i så fall väl i kortformen Finne. Thors 1959:30, Hellberg 1987:215 ff. Också som tillnamn förekommer Finne tidigt.
Granholm, Helge, 1968: Bosättningen i historisk tid. I: Granholm, Helge och Häggblom, Birger: Finby sockens historia. Virkby.
Ffinneby
Finneby 1540
Finska: Särkisalo
Siksala Finby