Beskrivning

Fl. är sannolikt genitiv av mansnamnet Finvidher, som är belagt i sydvästra Finland (Thors 1959:30), sl. -ö. Ombildningen till -sjö beror på att genitivändelsen har missuppfattats. Namn med folkslagsbeteckningen finne eller binamnet Finne som fl. saknar -s. Det finns också sådana namn i trakten.

Namnelement

finn I över trettio av våra bynamn är fl. Fin(n)- eller Fins-. Det vanliga Finby betecknar säkerligen i regel byar där befolkningen har varit finsk. Fl. i namnen står ofta i genitiv pluralis ’finnarnas’. Ett mansnamn Finvidher förekommer på 1400-talet på Åland och i Egentliga Finland. Thors antar att detta åsyftas i Finnela i Masku, i så fall väl i kortformen Finne. Thors 1959:30, Hellberg 1987:215 ff. Också som tillnamn förekommer Finne tidigt.

-s Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.

ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.

Källor

Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.

Bebyggelsenamn i Kimitoön (nuvarande kommun)

Äldre belägg

Finszöö 1540

Ungefärligt läge på bebyggelsenamns- eller kommunnivå.